Social housing någonting för Sverige?

I tidningen Hem & Hyra finns i dag en artikel med rubriken "Socialbostäder på väg" där själva rubriken också är satt inom citationstecken. I artikeln anges att Sverige är det enda land i Europa som inte har särskilda "socialbostäder" för personer med låga inkomster, så kallad "social housing".

I artikeln framförs vissa farhågor om att man även i Sverige är på väg att få så kallade "socialbostäder" samtidigt som man påpekar att den svenska modellen har varit att blanda befolkningen. Enligt artikeln har de kommunala bostadsbolagen tagit ett stort ansvar för att hyra ut till människor i alla samhällsskikt.

Faktum är att det har sett ut på detta sett även historiskt. I den svenska 1700-talsstaden bodde bemedlade och mindre bemedlade i samma hus. Då var det status att bo på de nedre våningsplanen där de större så kallade våningarna låg. I samma hus på de övre våningsplanen låg mindre lägenheter där människor med vanliga och ofta enklare arbeten bodde. Således bodde även på den tiden människor med olika ekonomiska resurser i samma hus och i samma trappuppgångar.

Under Civilutskottets studieresa i USA tidigare under hösten - där vi studerade bostadspolitik och frågor gällande fysisk samhällsplanering - kunde vi konstatera att det fanns tydliga områden som var just områden för "social housing". Utvecklingen var dock på väg åt ett annat håll. För det första var produktionen och förekomsten av hyresrätter förhållandevis stor och skulle säkert framstå som överraskande stor för den som inte vet så mycket om amerikansk bostadsmarknad. För det andra var inställningen att inte särskilja ut människor med lägre inkomster.

Ett konkret exempel såg vi i Washington DC där bostäder för resursstarka människor blandades med bostäder av enkel karaktär. Blandningen var inte gjord på områdesnivå eller husninvå utan på lägenhetsnivå. Vad man också hade gjort var att exteriören på lägenhetsnivå var exakt densamma och lika påkostad. Ingen skulle kunna se utifrån vilka som bodde i lägenheterna och vilka skillnader som kunde finnas när det gäller inkomstförhållanden.

Vad som måste påpekas i detta sammanhang är att i Sverige ska allt som byggs uppfylla kraven i Boverkets byggregler när det gäller funktionsstandard. Sedan kan naturligvis olika saker vara mer eller mindre påkostade vilket också återspeglas i hyran.

Den aktuella artikeln finns inte tillgänglig "på nätet" ännu. Det är detta jag svarar i tidningen Hem & Hyra på frågorna "Ska socialbostäder införas i Sverige? Vad ska annars göras?":

Bristfälliga riksdagsmotioner borde inte tillåtas

I egenskap av riksdagsledamot blir man framför allt under motionsbehandlingen i sitt utskott ganska trött på att många riksdagsmotioner håller en låg kvalitet. Av den anledningen har jag återigen motionerat i riksdagen om att det borde införas någon form av kvalitetssäkringssystem för enskilda motioner (det vill säga motioner som skrivits av enskilda riksdagsledamöter). Jag har motionerat om detta en gång tidigare, men denna gång har jag möjligen spetsat till motiveringen något ytterligare.

Motiveringen i min motion har följande lydelse:

"Vår möjlighet att som enskilda riksdagsledamöter obehindrat väcka motioner uppfattas av många som ett viktigt demokratiskt instrument. Betydelsen av – i första hand – enskilda motioner är starkt överdriven och fyller för många snarast funktionen av att ge sken av att motionären är en riksdagsledamot som verkligen påverkar lagstiftningsarbetet. Utomstående betraktare lever många gånger också i villfarelsen att det går att åstadkomma verkliga förändringar genom motioner skrivna av enskilda riksdagsledamöter. Detta är dock i praktiken i det närmaste omöjligt.

Motionsbehandlingen – av motioner från den allmänna motionstiden – tar mycket energi och arbetstid i riksdagens fackutskott. Detta leder i sin ur till att det blir mindre tid över till sådant som kan vara betydligt viktigare ur ett övergripande samhällsperspektiv; nämligen uppföljning av lagstiftning inom beredningsområdet och hur lagstiftningen de facto fungerar och tillämpas.

Ett annat följdproblem av den digra motionsfloden är att enskilda motioner många gånger har en uppenbart låg kvalitet. Många motioner bygger på missuppfattningar av gällande rätt och präglas en ensidig problemfokusering utan att motionären eller motionärerna tycks förstå övergripande sammanhang. Denna typ av motioner tillför ingenting i riksdagsarbetet.

Vi ställer i egenskap av politiker ofta och med rätta krav på att skattemedel används på bästa sätt och till största möjliga nytta för våra medborgare. I andra delar av samhället talas det ofta om kvalitetssäkring av olika slag. Det finns helt uppenbart skäl att överväga möjligheten att införandet av någon form av system för kvalitetssäkring av enskilda motioner. Motioner av denna typ som inte uppnår en viss miniminivå borde inte ens tas upp till behandling på annat sätt än att de avförs från vidare behandling."

 

Jag har fått ett antal positiva omdömen från olika håll avseende den nu redovisade motionen.

 

Här finns en länk till motionen på riksdagens hemsida.

Pressmeddelande om resultaten från Quebec

Tidigt i söndags morse kom jag hem efter att ha varit i Quebec i Kanada under en intensiv vecka då Interparlamentariska Unionens (IPU:s) 127:e session ägde rum. På plats fanns parlamentariker från 120 av världens länder samt representatnter för regionala parlament och olika organisationer, däribland FN. I fredags skickades ett pressmeddelande ut från riksdagen i syfte att redovisa resultaten från Quebec.

Vi från Sverige stödde förslaget till en "emergency item" avseende den humanitära krisen i Mali. Detta resulterade i en resolution med särskilt fokus på säkerhet och upprätthållandet av de demokratiska institutionerna.
 

Precis som jag rapporterat tidigare här på bloggen diskuterades även temat medborgarskap, identitet och kulturell mångfald, en diskussion som resulterade i "Quebec City Declaration". Under mitt anförande avseende detta tema påminde jag om Raoul Wallenbergs gärningar.

Jag har sedan en tid tillbaka också uppdraget att ingå som ledamot i styrgruppen för den parlamentariska delen av WTO-förhandlingarna. Jag har uppfattningen att det fanns ett intresse av svensk medverkan i styrgruppen eftersom förtroendet för Sverige är högre på många håll i världen (utanför EU) i jämförelse med flertalet andra länder inom EU. Sverige har över åren intagit en mer frihandelsvänlig inställning än den som präglat en del andra länder. Detta är i och för sig inte speciellt märkligt för ett litet exportberoende land.

På IPU:s hemsida kan man ta del av ytterligare information.

Här finns en länk till pressmeddelandet.

Anförande i Quebec

Under Interparlamentariska unionens 127:e session i Quebec i Kanada höll jag i tisdags ett anförande inför antagandet av Quebec City Declaration. Debatten och deklarationen tar sikte på "Citizenship, identity and linguistic and cultural diversity in a globalized world".

Här nedan finns mitt anförande i sin helhet:

"Mr President, Dear Colleagues, 

May I first take the opportunity to thank the Canadian hosts and congratulate you for your excellent arrangements, providing us with an interesting and ambitious agenda. We are happy that the Assembly got a go ahead, anything else seemed unacceptable, with only two weeks notice. But that is history now, and we have to look ahead.

This year, the brave Swedish diplomat Raoul Wallenberg would have reached an age of 100 years. Wallenberg is recognized by Yad Vashem, the world center for documentation, research and education of the Holocaust, as a Righteous among the Nations for his work to save Jews in Hungary from the scourge of the Holocaust. His courage and determination should be remembered in the continuing fight against anti-Semitism and intolerance.

Sadly, anti-Semitism is still alive in Europe and elsewhere. Populist political parties are growing in many European countries and their messages bear traits of xenophobia, nationalism and protectionism.

 

Those who stand up for openness and tolerance are far too quiet. We have seen the patterns before. As Parliamentarians, as democrats, we need to meet this challenge head on. We have a duty to show leadership and courage in standing up to hatred. This is the most important legacy of Raoul Wallenberg.

 

Fellow Parliamentarians,

We must emphasize our contribution to the peaceful co-existence of ethnic, cultural, racial, linguistic and religious groups and indigenous people and to international reconciliation. We must remember that women belonging to minorities are particularly vulnerable. The United Nations Alliance of Civilizations’ slogan ”Many Cultures, One Humanity” is the nail on the head.

Three-quarters of the world’s major conflicts have a cultural dimension. Bridging the gap between cultures is urgent and necessary for peace, stability and development.

Conflicts begins in the hearts and minds of people. Conflicts between cultures or civilizations are often founded in a fear of the Other which stems from ignorance and misunderstanding. Political leaders have a responsibility. We need to take concrete actions to stop intolerance. Within the framework provided by international law and standards we can work to advance peaceful relations at national and international levels.

 

One of the most fundamental aspects in approaching this topic is the issue of identity. The need for enhanced intercultural understanding is often stressed, but what is sometimes overlooked is the need for many young people and especially migrants to strengthen their primary identity.

A strong identity is needed for being open-minded and welcoming towards other cultures and it can grant an individual the confidence to develop multiple identities and allegiances on different levels.

Dear Colleagues,

Sweden has a tradition of being an open and tolerant country. This openness has contributed to a prosperous society with high trust between people and has been a major cause of the economic growth that has built the welfare in Sweden.

 

Openness and diversity are essential for our growth. Many Swedes were born in other countrys and this is a major competitive advantage in the global market.

Sweden is an Arctic country. We may not have the direct exposure to the Northern Seas as other Arctic nations. Our territory does not extend as far North as that of Canada, and our Arctic population is clearly dwarfed by that of Russia. But the Arctic still matters a great deal to us. Northern Sweden is sparsely populated, but is still home to about one million people, including the indigenous Saami-people.

The rights of the indigenous population in Sweden are of most importance to us and we clearly emphasize their possibility to maintain and nurture their identity. Their culture is enriching, and their knowledge transfer and traditional living such as reindeer herding must be upheld.

Fellow parliamentarians,

There are many cultures in the world but there is one humanity. We must focus on reinforcing the sense of our common humanity and there will be hope for a better common future.

With this Quebec City Declaration we parliamentarians give voice to our concern for the tensions between cultures and we hereby stress the need for preventive, long-term action for diversity and inclusion to counter intolerance and extremism.

It is up to us to meet our international human rights obligations and to promote and safeguard the peaceful co-existence of ethnic, cultural, racial, linguistic and religious groups and indigenous people.

At last

In these times of accelerating global challenges Sweden and the Swedish Parliament will continue to promote an effective multilateral system with the United nations and the Inter-Parliamentary Union at its core.

 

Thank you for your attention." 

Mer om barnkonventionen

I dag har Smålandsposten skrivit en ledarartikel om barnkonventionen som också kopplar till fallet med den tvååriga flickan Haddile. Jag kan konstatera att rubriksättningen förefaller vara hämtad från vad jag tog upp under en interpellationsdebatt i riksdagen förra veckan. Ledarartikeln har rubriken "Alla kan hänvisa till barnkonventionen".

I artikeln skrivs bland annat följande:

"Sverige ratificerade barnkonventionen 1990 och i dag är den transformerad i lagstiftningen. Det innebär att Sverige folkrättsligt är förpliktigat att följa konventionen, men om den står i konflikt med den nationella lagstiftningen så går den nationella före. Inkorporering skulle ändra på det och förespråkarna menar att barns rätt därmed skulle stärkas.

Riksdagsledamoten, tidigare domaren, Anti Avsan (M) anförde i debatten att barnkonventionen saknar vägledande förarbeten och med vaga formuleringar, som går att hänvisa till utifrån diametrala ståndpunkter, inte lämpar sig som svensk lagstiftning. Att synen på barnets relation till de biologiska föräldrarna är starkare i konventionen än vad den är i Sverige glöms ofta bort. Av rapporteringen om Haddile att döma är det inte för att stärka de biologiska banden som barnkonventionen lyfts fram, men den som vill kan likväl hitta stöd för det i konventionen."

Som parentes i detta sammanhang kan också sägas att den storm av bestämda uppfattningar, som framfördes av olika personer och som hade sin grund i de knapphändiga mediauppgifter om fallet som fanns tillgängliga, är motsatsen till hur denna typ av avgöranden bör hanteras i ett rättssamhälle.

I kören av personer med mycket bestämda uppfattningar om både fallet som sådant och att lösningen på problemet var en inkorporering av barnkonventionen fanns tyvärr också många politiker som uppenbarligen tyckte sig veta vad som var rätt och riktigt.

Rättsskipning - som prövningen av det aktuella fallet kan sägas vara - lämpar sig inte för allmänt tyckande utan tillräckligt faktaunderlag, något som i vart fall borde vara uppenbart för den som är politiker.

Här finns en länk till den aktuella artikeln i Smålandsposten.

Debatt om barnkonventionen som svensk lag

I dag har jag deltagit i en interpellationsdebatt i kammaren som handlade om barnkonventionen som svensk lag. Deltagare i debatten var statsrådet Maria Larsson (KD), min utskottskollega Hillevi Larsson (S) och jag själv.

Inledningsvis hade jag anledning att påpeka att svensk lagstiftning håller hög kvalitet. Detta beror naturligvis på att lagstiftningsprocessen ofta innefattar ett omfattande utredningsarbete och därefter ett remissförfarande genom vilket man inhämtar synpunkter på de förslag som en utredning lagt fram. Till ledning för tillämpningen av svenska lagar finns även så kallade lagmotiv eller förarbetsuttalanden, som också är till nytta för domstolarna i rättstillämpningen.

Barnkonventionen, däremot till skillnad från svensk lagstiftning, lämpar sig inte som svensk lag. Skälen för detta är att den innehåller generella och vaga formuleringar och det saknas vägledande förarbeten. Man kan ha snart snart sagt vilken ståndpunkt som helst för att tycka sig kunna finna stöd i barnkonventionen för vad man själv anser. Det såg man också mycket tydligt i dagens debatt.   

Barnkonventionen är dessutom skriven på ett språk och med en teknik som är främmande för svensk rätt. Många av artiklarna har tillkommit efter politiska kompromisser. Man kan också förutse problem med förhållandet till olika nationella, ekonomiska och sociala rättigheter.

Den avgörande frågan är dock: Skulle det verkligen bli bättre för barnen om en sådan här relativt vag produkt som barnkonventionen görs till svensk lag? Knappast ...

 

Här finns en länk till interpellationen och här kan man se debatten i sin helhet.

 

Dagens Industri om bolånetaket

Dagens Industri har nyligen (strax före kl. 20.00 i kväll) publicerat en artikel på sin nätversion med rubriken "Byggbolagen ger FI bakläxa". Ingressen har följande lydelse: "Finansinspektionen har fel som hävdar att bolånetaket inte hämmar bostadsbyggandet. Det anser flera företrädare för landets största byggbolag. Samtidigt öppnar nu Moderaterna för en ändring av bolånetaket."

Ingressen låter möjligen lite mer dramatisk än innehållet i artikeln. Jag uttalar mig i artikeln om min syn på bolånetaket och förhåller mig till den diskussion som har ägt rum under de senaste dagarna. Jag har tidigare skrivit här på bloggen om bolåntaket, dels i december förra året, del i mars i år.

Till att börja med är det viktigt att slå fast att bolånetaket enligt Finansinspektionens rapport från i våras har lett till en bolånemarknad som inte längre utgör något som helst hot mot den finansiella stabiliteten. Siffrorna i den aktuella rapporten visar tydligt att andelen lån med en belåningsgrad över 85 % har minskat sedan taket infördes. Bara omkring 9 % av alla nya bolån har en belåningsgrad över taket. Motsvarande siffra för 2009 var 20 %.

Jag har således grunduppfattningen att bolånetaket har varit bra för den finasiella stabiliteten, men att man bör vara öppen för om sådan fiansiell stabilitet kan upprätthållas på andra alternativa sätt. Att den kan påvisas negativa effekter i enskilda fall - som en effekt av bolånetaket - kan inte förnekas. Min egen uppfattning är att det inte får förekomma vårdslös kreditgivning. Den kreditprövning som ska ske innan lån beviljas måste vara noggrann och kan säkert vara mer individuellt anpassad vilket skulle kunna innebära att belåning kan ske till högre nivåer än vad som följer av bolånetaket. Detta under förutsättning att kreditrisken fortfarande ligger på en önskvärd nivå. I andra fall kan det kanske vara aktuellt med exempelvis amorteringskrav. Det borde således kunna finnas utrymme för mer nyanserade och individuellt anpassade bedömningar under förutsättning att bolånetakets bakomliggande syften kan upprätthållas.

Här och här finns länkarna till mina tidigare blogginlägg om bolånetaket. Det första inlägget avser ett möte med trähustillverkare och det andra avser Finansinspektionens rapport om bolånetaket.

Mer om polisens problem

Efter gårdagens artikel i Dagens Nyheter som jag kommenterade här på bloggen har DN följt upp på ledarsidan med en artikel (huvudledaren) som har rubriken "Föga förvånande fadäs". Artikeln är bra och speglar en eller möjligen flera sedan lång tid tillbaka kända sanningar.

Till skillnad från vad som uttrycks i ledaren finns det enligt min mening definitivt skäl att utgå från att det kommer att bli bättre politisk styrning från Alliansregeringens sida. Polisen måste uppvisa betydligt bättre resultat när det gäller uppklarade brott, och då menar jag inte "polisiärt uppklarade brott" utan förundersökningar med tillräckligt hög kvalitet som också leder till lagföring. Under tiden som domare har jag åtskilliga gånger haft anledning att redovisa i domskälen varför polisens åtgärder i olika avseenden har brustit när bevisningen i ett mål inte har lett till fällande dom.

Gårdagens artikel har också följts upp av en redaktionell artikel med rubriken "´Munkavle´ får kritik av chefen". Artikeln innehåller uppgifter om ett avståndstagande från den aktuella föreläsningen och vad som förmedlades där. Det är rikspolischefen Bengt Svenson som säger att "Jag tycker att det var mycket olämpligt formulerat" om kanslichefens uppmaningar till polisstudenter att inte prata med journalister.

Ett av grundproblemen för polisen har under en lång följd av år varit att vad man kan kalla polisiär kärnverksamhet har fått stå på undantag. Den mest elementära polisiära kärnverksamheten är en fungerande utryckningverksamhet och en fungerande utredningsverksamhet.

Polisens problem

Dagens Nyheter har i dag en artikel som handlar om en föreläsning som kanslichefen på Rikspolisstyrelsen har hållit för polisstudenter som precis har påbörjat sin utbildning. Av artikeln framgår journalisten som har skrivit artikeln har tagit del av en ljudinspelning av föreläsningen. Vissa av de återgivna uttalandena är avslöjande och bekräftar vad man ofta vill dementera och är samtidigt också en del av förklaringen till varför man inte kan förklara att polisen (som det står i artikeln) "lagför färre personer i dag med 20.000 medarbetare än vad vi gjorde med 17.000 medarbetare".

Polisens organisation och förhållningssätt internt har medfört att ett antal brister har framkommit genom åren. Oförmågan att samarbeta och samordna sina resurser har lett till polisiära tillkortakommanden vid åtskilliga tillfällen. Samtidigt har man inte lärt sig av misstagen utan dessa har upprepats gång efter annan. Ett första övergripande steg i rätt riktning är att polisen blir en enda myndighet, men det räcker inte. Efter att den formella ändringen såsmåningom träder i kraft måste internstrukturer som befrämjar revirstrider åtgärdas annars är risken att dessa lever kvar också efter att polisen har blivit en myndighet.

Svårigheten att skapa en läraktig organisation som är förändringsbenägen är uppenbar om man inte vill och kanske också saknar förmåga att göra någonting åt sådant som inte fungerar. Här är citatet "Hitta inte på en massa tokigheter och beskriv en organisation som inte fungerar och att cheferna är fullständigt kass. Det enda som händer då är att media tacksamt suger åt sig" särskilt intressant. Om man ska ägna sig åt någon form av argumentationsanalys så bekräftar detta uttalande att det finns en uppfattning om att organisationen inte fungerar och att cheferna är kass. Samtidigt förefaller ett sådant sakförhållande inte vara det främsta problemet utan i stället att någon talar om det.

Budskapet till polisstudenterna är också att ni ska från första stund bära ansvaret för sådant som inte fungerar och inte tala om det, framför allt inte med media. Varför är det just inom polisen man vid ett antal tillfällen har försökt efterforska vem som har lämnat uppgifter till media med stöd av meddelarfriheten? Förutom sådant som det har förekommit uppgifter om i media under senare år skulle jag för egen del kunna namnge personer som har ägnat sig åt sådant under min tid som polis. Dessa brott är dock preskriberade för länge sedan. Sådant duger naturligtvis inte för en verksamhet vars yttersta uppgift är att värna rättsstaten och att skydda enskilda människors liv och egendom i vardagen.

Det som är lite tragiskt är att den inställning som många av kanslichefens uttalanden är uttryck för i sin tur innebär att unga kreativa människor som väljer att bli poliser - och som vill bidra till utvecklingen i sitt yrke - mals ned i systemet. Det polisstudenterna indirket får höra från första början är ju att de inte ska räkna med att kunna påtala sådant som inte fungerar utan att de ska bära ansvaret för vad kanske i första hand chefer tidigare har gjort eller inte gjort. De blir mer skyldiga om de skulle påtala bristerna än om de skulle tiga och motvilligt tvingas acceptera sådant som inte är rätt eller bra. Orsakerna och vem som är skyldig till rådande förhållanden är typiskt sett ett fredat område.

Svensk polis behöver en rejäl uppryckning på ett antal olika områden. Efter alla tillförda resurser polisen har fått sedan 2006 finns mycket mer att önska. 

     

ROT-avdraget behövs

I lördagens Dagens Nyheter (papperstidningen) fanns en hänvisning till nätupplagan där jag bemöter Vänsterpartiets förslag om att avskaffa ROT-avdraget och en del andra bostadspolitiska förslag som finns i Vänsterpartiets budgetmotion.

Under kvällens partiledardebatt fick Jonas Sjöstedt (V) frågan om inte ROT-avdraget var bra för att motverka svartarbete. För egen del tycker jag att Jonas Sjöstedt egentligen inte svarade på den frågan. Åsa Romson (MP) hade - av hennes inlägg i anslutning till detta att döma - inte heller insett att den som innehar en näringsfastighet får göra motsvarande avdrag som privatpersoner har fått möjlighet till genom ROT. Detta desutom utan beloppsbegränsning.

En utredning håller för övrigt på att se över möjligheterna för hyresgäster att göra ROT-avdrag. Detta ska i så fall handla om sådana saker som en hyresgäst kan förfoga över själv. Den möjligheten kan komma att utökas i viss mån genom nya regler.

Under kvällens partieldardebatt sade Stefan Löfven och Socialdemokraterna inte var beredda att avskaffa ROT-avdraget. Det är bra att Socialdemokraterna nu accepterar ROT-avdraget. Det som framfördes från Stefan Löfvens sida var önskemål om långsiktigt stabila villkor. I den andan borde Socialdemokraterna också ge upp sina återkommande förslag om olika bostadssubventioner, särskilt när många Socialdemokratiska lokalpolitiker inte heller tror på sådana subventioner.

Jag har fått höra att det var en medveten åtgärd från Göran Persson (S) och den dåvarande regeringen att under hösten 2006 inte förlänga de subventioner som fanns fram till dess. Jag har vid något tillfälle framfört detta i någon debatt men har inte i sådana sammanhang fått någon kommentar från någon Socialdemokratisk politiker. Möjligen är detta med bostadsubventioner också en fråga som splittrar (S) internt precis som frågan om vinster i välfärdsverksamheter.

Här finns en länk till Vänsterpartiets budgetartikel på DN-debatt och här finns en länk till min replik.

Problemen med planprocesser

Den 27 juni i år arrangerade Boverket, i samarbete med kommittén Ny PBL – på rätt sätt, en konferens kallad Forum Planering 2012. Ett sextiotal representanter för olika funktioner inom samhällsbyggnadssektorn samlades i Stockholm för att samtala, diskutera och ge sin syn på den roll man har i en planprocess.

En särskild inbjudan hade gått ut till olika aktörer som byggherrar, entreprenörer, statliga verk, kommuner, länsstyrelser, regionala planerare, branschorganisationer, jurister, politiker och arkitekter.

I det senaste numret av Boverkets tidning "Planera, Bygga, Bo" finns en intervju publicerad där jag svarar på frågor om planprocessen.

 

Här nedan återges intervjun:

 

"Anti Avsan, riksdagsledamot, Sveriges Riksdag:

Hur påverkar plan- och byggprocessen byggtakten i Sverige?
– Den påverkar i stor utsträckning. Allt byggande handlar ytterst om i vilken utsträckning man kan få fram planer. I övrigt spelar det ingen roll vad man gör från statens sida. Det kan aldrig gå snabbare än själva planprocessen för den är gränssättande.

Var finns problemen i planprocessen ur din synvinkel?
– Det finns flera problem som sammantaget kan bli ett ännu större problem. Exempelvis oklar politisk vilja och oförmåga att ange grundförutsättningar. Ett vanligt exempel på bristande kunskap är att man inte vet hur plan- och bygglagen och miljöbalken förhåller sig till varandra.

Hur skulle du vilja effektivisera planprocessen?
– Det  krävs bättre kunskap om regelverken. Detta gäller för både politiker och tjänstemän. Man måste ha förmågan att hantera processerna i sig och alla berörda på ett bra sätt. Man måste kunna förklara vad man vill åstadkomma och varför. En viktig del i arbetet är att sträva efter att överbrygga motsättningar och lösa konflikter, i stället för att ställa saker mot varandra, vilket tyvärr är alltför vanligt. Ett bra bemötande och en strävan att finna bästa möjliga lösning för så många som möjligt leder till att det blir färre överklaganden. Ofta är ett överklagande bara uttryck för missnöje med hur man har blivit bemött i processen.

Vilka effekter har den nya plan- och bygglagen haft?
– Jag tror att frågan om en längsta tid för bygglovprövningen har inneburit förbättringar för många som söker bygglov. Den ökande kontrollen av byggnader är också viktig och syftar till att minska den stora omfattningen av byggfel. Å andra sidan har det nya systemet med byggsanktionsavgifter medfört stora tillämpningssvårigheter och helt orimliga konsekvenser."

Här finns en länk till Boverkets hemsida där övriga artiklar i senaste numret av "Planera, Bygga, Bo" kan laddas ned.