Under våren och sommaren har Socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt vid ett flertal tillfällen sagt att Sverigedemokraterna stödjer regeringen, och således ”är en del av regeringsunderlaget”. Som så mycket annat är detta en dragning ur Håkan Juholts politiska tombola som för övrigt verkar innehålla även en del annat än politiska förslag.
Håkan Juholts påstående är felaktigt. Med hjälp av kammarkansliet och riksdagens utredningstjänst (RUT) har de cirka 2100 beslut som fattades under förra riksdagsåret analyserats. Siffrorna visar att i endast 11 procent av alla de beslut som fattades i riksdagen, hade SD över huvud taget någon möjlighet att påverka resultatet. Det vill säga i närmare ett fall av tio än i nio fall av tio som Håkan Juholt påstått.
Så länge Alliansen håller ihop och samtliga oppositionspartier inte enas om något motförslag, fattar riksdagen beslut i enlighet med regeringens förslag. Undantagen - då regeringens förslag inte går igenom - är mycket få.
Många beslut i kammaren avgörs i enighet, eller med breda majoriteter av olika slag. Av de cirka 2100 beslut som fattades var antingen S och/eller MP överens med Alliansen i 86 procent av fallen.
Noterar också att tidningen Riksdag & Departement gått igenom hur många ledamöter i respektive parti som har höskoleutbildning eller motsvarande. I botten ligger Socialdemokraterna med 51 procent akademiker. Sverigedemokraterna hamnar näst längst ned med 61 procent. En av dem som tillhör Socialdemokraternas 49 procent är Håkan Juholt.
Svd, Riksdag & Departement
måndag 31 oktober 2011
lördag 29 oktober 2011
Narkotikapolitik i Schweiz (2)
Övre bilden: Föredrag hos Kantonspolisen. Undre bilden: På Kantonspolisens gård i Bern.
Detta är det andra inlägget om narkotikapolitiken i Schweiz. Det första inlägget publicerade jag här på bloggen den 19 oktober. Söndagen den 16 oktober besökte jag, delar av IPU-delegationen och två tjänstemän från svenska ambassaden inte bara Federal Office for Public Health (FOPH) i Bern utan även Kantonspolisen i syfte att få deras bild av narkotikasituationen i Schweiz. Detta inlägg handlar om polisens syn på drogproblematiken.
Före 1991 hade man problem med stora ”drug scenes” i Schweiz. Ett sådant exempel var Kocherparken i Bern där mellan 600 och 700 narkotikamissbrukare samlades dagligen. I parken såldes, köptes och missbrukades narkotika. Missbrukare avled i parken och andra människor kunde i princip inte passera igenom den stora massan av missbrukare. Till missbruket var även kopplat en omfattande traditionell kriminalitet. En reflektion i detta sammanhang är att man i narkotikaliberal anda hade låtit det gå mycket långt i Schweiz utan att ingripa mot missbruket. Detta illustrerades under polisens föredragning av ett antal olika bilder. Däribland också en bild från baksidan av parlamentsbyggnaden i Bern där missbrukare satt på rad och injicerade narkotika i en påtagligt nedskräpad miljö. På frågan varför polisen inte ingrep mot denna typ av ordningsstörningar fanns det inte något svar.
1992 ”stängdes” Kocherparken i Bern. Enligt uppgifter från Federal Office for Public Health (FOPH) var man därefter tvungen att schakta bort en halvmeter av det översta jordlagret i parken eftersom jorden innehöll stora mängder sprutor, kanyler och en del annat.
En uppenbar motsägelse när det gäller Schweizisk narkotikapolitik är att man har folkomröstat om en eventuell legalisering av hasch och marijuana varvid två tredjedelar röstade emot en legalisering. Trots detta finns det platser där det är tillåtet att missbruka och även sälja alla typer av narkotika. En effekt av den drogliberala inställningen är enligt polisen att man kan påträffa heroinmissbrukare som är 16-17 år gamla. Sådana unga missbrukare har många gånger påbörjat ett missbruk redan i 11-12 årsåldern. En förklaring till att så unga människor börjar missbruka narkotika kan enligt polisen vara att föräldrarna är narkotikamissbrukare.
Enligt polisen säger varenda enskild narkotikamissbrukare att det egna missbruket har börjat med alkohol, marijuana och hasch. Detta är en iakttagelse som överensstämmer med situationen i Sverige. I detta sammanhang kan man inte heller förringa tobaksrökningens betydelse som inkörsport till rökning av marijuana och hasch.
Den som gör sig skyldig till narkotikabrott i form av innehav av narkotika i Schweiz registreras inte i kriminalregistret och den narkotikamissbrukare som får ”behandling” med riktigt heroin genom HAT (Heroin Assisted Treatment) får köra bil heroinpåverkad utan att detta är ett brott. Andra personer, som inte är föremål för sådan ”behandling”, döms däremot för drograttfylleri om de skulle köra bil heroinpåverkade.
Polisens inställning till narkotika är ”zero tolerance for the open drug scenes”, men samtidigt är ”small time dealing of narcotics tolerated”. Det handlar sammantaget, vid beaktande av narkotikapolitikens samtliga komponenter, om att gömma undan det befintliga narkotikamissbruket och att få bort detta från offentliga platser.
En dagsaktuell företeelse som oroar polisen är att ungdomar träffas i parker med ett enda syfte; att dricka sig så berusade som möjligt. I sådana sammanhang förekommer det ofta våld. Till skillnad från i Sverige har polisen inte någon befogenhet att beslagta alkoholdrycker sådana sammanhang.
torsdag 27 oktober 2011
Minskat byggande, men ingen räntehöjning
I Boverkets indikatorer för oktober månad visar det sig att tillväxten i bostadsbyggandet bryts. Prognosen för bostadsbyggandet skrivs tyvärr ned, vilket innebär att bedömningen för närvarande är att antalet påbörjade bostäder minskar med 5 procent i år och med 8 procent nästa år.
Vi vet ju att det finns en betydande oro i vår omvärld och att det är osäkert i vilken omfattning svenska banker och Sveriges ekonomi i övrigt kommer att påverkas. Detta medför - precis som under förra finanskrisen och den internationella lågkonjunkturen - osäkerhet när det gäller finansieringen av olika byggprojekt och drar ned byggandet.
Enligt Boverket har försäljningen av nya småhus minskat betydligt under loppet av 2011. Bedömningen för framtiden är att byggandet av både småhus och bostadsrätter minskar jämfört med 2010, medan byggandet av hyresrätter kan komma att öka något.
Här finns en länk till Boverkets indikatorer för oktober 2011.
I dag har Riksbanken beslutat att reporäntan ska ligga still och att eventuella höjningar skjuts på framtiden. Orsaken till detta är det "stökiga konjunkturläget" och att den europeiska skuldkrisen även kommer att få effekter här i Sverige. Med utgångspunkt från hur Riksbankens direktion är sammansatt finns det för närvarande små förutsättningar för en sänkning av reporäntan. Däremot är ett rimligt antagande att de tidigare aviserade räntehöjningarna får vänta åtminstone till andra halvåret 2012.
Vi vet ju att det finns en betydande oro i vår omvärld och att det är osäkert i vilken omfattning svenska banker och Sveriges ekonomi i övrigt kommer att påverkas. Detta medför - precis som under förra finanskrisen och den internationella lågkonjunkturen - osäkerhet när det gäller finansieringen av olika byggprojekt och drar ned byggandet.
Enligt Boverket har försäljningen av nya småhus minskat betydligt under loppet av 2011. Bedömningen för framtiden är att byggandet av både småhus och bostadsrätter minskar jämfört med 2010, medan byggandet av hyresrätter kan komma att öka något.
Här finns en länk till Boverkets indikatorer för oktober 2011.
I dag har Riksbanken beslutat att reporäntan ska ligga still och att eventuella höjningar skjuts på framtiden. Orsaken till detta är det "stökiga konjunkturläget" och att den europeiska skuldkrisen även kommer att få effekter här i Sverige. Med utgångspunkt från hur Riksbankens direktion är sammansatt finns det för närvarande små förutsättningar för en sänkning av reporäntan. Däremot är ett rimligt antagande att de tidigare aviserade räntehöjningarna får vänta åtminstone till andra halvåret 2012.
onsdag 26 oktober 2011
Nordiska rådet
I dag presenterar jag innehållet i den femte och sista av mina motioner riksdagsåret 2011/12, som gäller Nordiska rådet. Motionen har undertecknats av mig och tjugofem (25) andra moderata riksdagsledamöter. Motionen har följande innehåll:
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Nordiska rådet ska avskaffas.
Motivering
Nya tider kräver nya och moderna samarbetsformer. Dagens förutsättningar ser helt annorlunda ut mot vad de gjorde 1952. I dag är tre nordiska länder medlemmar i EU medan Island har ansökt och Norge har ett särskilt avtal med EU. Samma sak gäller östersjöregionen där stabila demokratiskt system växer fram och där Estland, Lettland, Litauen och Polen samtliga är EU-medlemmar i dag. Precis som har skett tidigare i historien har nya tider krävt nya lösningar, därför bör Nordiska rådet avskaffas. Och med det skapa bättre förutsättningar för nya samarbetsformer och tätare kontakter mellan de nationella parlamenten. Även internt inom Nordiska rådet väcks idag tankar om ett modernare och vassare Nordiska rådet för att bättre kunna möta vår tids utmaningar.
Vi finner nu att formerna för Nordiska rådet nått vägs ände och det är dags att ge dessa frågor den legitimitet och möjligheter till utveckling som de förtjänar genom att låta dessa frågor hanteras direkt av utskotten i de nationella parlamenten.
Nordiska rådet var rätt för sin tid, men världen Europa och vårt närområde år 2011 ser helt annorlunda ut, jämfört med rådets bildande 1952. När Nordiska rådet bildades skedde det i en tid av oro och i kölvattnet av ett världskrig när behovet av nordiskt samarbete och samverkan krävde ett gemensamt forum. En av de första konkreta reformerna som rådet införde var den nordiska passunionen som trädde i kraft 1954 och innebar att Norden blev till en gemensam arbetsmarknad med färre hinder och regleringar. Men detta är historien, det är därför dags att flytta diskussionerna från Nordiska rådets sessioner till de nationella parlamenten. Sedan 1971 finns även Nordiska ministerrådet med uppgift att ansvara för samarbetet mellan de nordiska regeringarna, en viktig verksamhet som behöver kvarstå.
Samarbete har och kommer att ha en fortsatt viktig roll även i framtiden, men när dagens representanter sammanträder i Nordiska rådet saknar de förankring i respektive lands fackutskott. Samtidigt saknas beslutanderätt i och med att ledamöterna saknar mandat från sina respektive regeringar och parlament. Det är därför vår uppfattning att de frågor som i dag hanteras av Nordiska rådet på ett bättre sätt skulle kunna hanteras av utskotten i de nationella parlamenten, något som samtidigt skulle kunna bredda och öka intresset för nordiska frågor.
Precis som har skett tidigare i historien har nya tider krävt nya lösningar och nya forum, därför bör Nordiska rådet avskaffas och med det, låta det nordiska samarbetet utvecklas.
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Nordiska rådet ska avskaffas.
Motivering
Nya tider kräver nya och moderna samarbetsformer. Dagens förutsättningar ser helt annorlunda ut mot vad de gjorde 1952. I dag är tre nordiska länder medlemmar i EU medan Island har ansökt och Norge har ett särskilt avtal med EU. Samma sak gäller östersjöregionen där stabila demokratiskt system växer fram och där Estland, Lettland, Litauen och Polen samtliga är EU-medlemmar i dag. Precis som har skett tidigare i historien har nya tider krävt nya lösningar, därför bör Nordiska rådet avskaffas. Och med det skapa bättre förutsättningar för nya samarbetsformer och tätare kontakter mellan de nationella parlamenten. Även internt inom Nordiska rådet väcks idag tankar om ett modernare och vassare Nordiska rådet för att bättre kunna möta vår tids utmaningar.
Vi finner nu att formerna för Nordiska rådet nått vägs ände och det är dags att ge dessa frågor den legitimitet och möjligheter till utveckling som de förtjänar genom att låta dessa frågor hanteras direkt av utskotten i de nationella parlamenten.
Nordiska rådet var rätt för sin tid, men världen Europa och vårt närområde år 2011 ser helt annorlunda ut, jämfört med rådets bildande 1952. När Nordiska rådet bildades skedde det i en tid av oro och i kölvattnet av ett världskrig när behovet av nordiskt samarbete och samverkan krävde ett gemensamt forum. En av de första konkreta reformerna som rådet införde var den nordiska passunionen som trädde i kraft 1954 och innebar att Norden blev till en gemensam arbetsmarknad med färre hinder och regleringar. Men detta är historien, det är därför dags att flytta diskussionerna från Nordiska rådets sessioner till de nationella parlamenten. Sedan 1971 finns även Nordiska ministerrådet med uppgift att ansvara för samarbetet mellan de nordiska regeringarna, en viktig verksamhet som behöver kvarstå.
Samarbete har och kommer att ha en fortsatt viktig roll även i framtiden, men när dagens representanter sammanträder i Nordiska rådet saknar de förankring i respektive lands fackutskott. Samtidigt saknas beslutanderätt i och med att ledamöterna saknar mandat från sina respektive regeringar och parlament. Det är därför vår uppfattning att de frågor som i dag hanteras av Nordiska rådet på ett bättre sätt skulle kunna hanteras av utskotten i de nationella parlamenten, något som samtidigt skulle kunna bredda och öka intresset för nordiska frågor.
Precis som har skett tidigare i historien har nya tider krävt nya lösningar och nya forum, därför bör Nordiska rådet avskaffas och med det, låta det nordiska samarbetet utvecklas.
tisdag 25 oktober 2011
Bostadsbristens orsaker
Civilutskottet har i dag beslutat om yttrande till Finansutskottet över statsbudgetens utgiftsram och motstående motioner avseende utgiftsområde 18 "Samhällsplanering, bostadsförsörjning, byggande samt konsumentpolitik".
I yttrandet (2011/12:CU1y) beskrivs skälen till varför vi har en situation där det råder bostadsbrist. Socialdemokraterna försöker ge sken av att problemen på bostadsmarknaden har uppkommit efter regeringsskiftet 2006, vilket naturligtvis inte är korrekt. Med den inställningen finns det skäl att befara att (S) aldrig kommer att kunna hitta någon ny bostadspolitik oavsett hur många stenar som vänds. Bristen på analys och verklighetsförankring är inte och kommer aldrig att vara en framgångsfaktor för ett politiskt parti. Den stora skillnaden i dag är att Moderaterna har gjort upp med många gamla sanningar medan Socialdemokraterna krampaktigt håller fast vid dåtidens icke-fungerande lösningar. I dessa frågor är det uppenbart att det gamla talesättet om verkligheten och kartan återigen är aktuell. Om verkligheten och kartan inte stämmer gäller den Socialdemokratiska kartan.
Den väsentliga delen i civilutskottets yttrande när det gäller orsakerna till bostadsbristen, har följande lydelse: "Bostadsmarknaden och bostadsproduktionen har under en lång rad år präglats av en omfattande statlig påverkan genom regleringar och olika former av subventioner. Detta har bidragit till de obalanser på bostadsmarknaden som fortfarande i hög grad gör sig gällande. Under de senaste fem åren har det emellertid skett en omläggning av bostadspolitiken i syfte att normalisera sektorn och förbättra bostadsmarknadens funktionssätt. Utgångspunkten för detta arbete har varit att hushållens behov och önskemål ska vara styrande för hur bostadsbeståndet utvecklas. Denna omläggning har bl.a. inneburit att konkurrenssnedvridande subventioner har avvecklats, byggnadslagstiftningen har förenklats och att hyresbostadsmarknaden har fått nya konkurrensneutrala regler som har stöd av marknadens parter.
Det genomförda reformarbetet på statlig nivå har lett till förbättringar i bostadsmarknadens funktion, men fortfarande återstår stora strukturella problem. Bostadsbristen i delar av landet är ett påtagligt tecknen på att bostadsmarknaden fortfarande inte fungerar på ett sätt som innebär att efterfrågan möts av ett tillräckligt utbud. Enligt en relativt allmän uppfattning bland bedömare inom bostadssektorn krävs ett byggande på omkring 35 000–40 000 nya bostäder per år för att tillgodose en efterfrågan som följer av bl.a. befolkningsutvecklingen och rörligheten på arbetsmarknaden. Under den senaste 20-årsperioden har denna nivå uppnåtts endast under något enstaka år. Den bostadsbrist som vi i dag ser är alltså en följd av en mycket lång period av obalans mellan utbud och efterfrågan på bostadsmarknaden. Det är knappast möjligt att på mycket kort tid komma till rätta med de ackumulerade problemen och uppnå en bostadsmarknad helt i balans. Ett långsiktigt framgångsrikt arbete kräver en konsekvent bostadspolitik som är inriktad på att tillhandahålla enkla och hållbara spelregler, men framför allt en aktiv medverkan av bostadsmarknadens alla aktörer. Det är nödvändigt att kommunerna tar sitt bostadsförsörjningsansvar och underlättar bostadsbyggandet genom bl.a. en effektiv planering och markanvisningar. Det är också viktigt att bygg- och fastighetsbranschen arbetar vidare med att svara mot bostadskonsumenternas efterfrågan."
Här finns en länk till yttrandet på riksdagens hemsida.
I yttrandet (2011/12:CU1y) beskrivs skälen till varför vi har en situation där det råder bostadsbrist. Socialdemokraterna försöker ge sken av att problemen på bostadsmarknaden har uppkommit efter regeringsskiftet 2006, vilket naturligtvis inte är korrekt. Med den inställningen finns det skäl att befara att (S) aldrig kommer att kunna hitta någon ny bostadspolitik oavsett hur många stenar som vänds. Bristen på analys och verklighetsförankring är inte och kommer aldrig att vara en framgångsfaktor för ett politiskt parti. Den stora skillnaden i dag är att Moderaterna har gjort upp med många gamla sanningar medan Socialdemokraterna krampaktigt håller fast vid dåtidens icke-fungerande lösningar. I dessa frågor är det uppenbart att det gamla talesättet om verkligheten och kartan återigen är aktuell. Om verkligheten och kartan inte stämmer gäller den Socialdemokratiska kartan.
Den väsentliga delen i civilutskottets yttrande när det gäller orsakerna till bostadsbristen, har följande lydelse: "Bostadsmarknaden och bostadsproduktionen har under en lång rad år präglats av en omfattande statlig påverkan genom regleringar och olika former av subventioner. Detta har bidragit till de obalanser på bostadsmarknaden som fortfarande i hög grad gör sig gällande. Under de senaste fem åren har det emellertid skett en omläggning av bostadspolitiken i syfte att normalisera sektorn och förbättra bostadsmarknadens funktionssätt. Utgångspunkten för detta arbete har varit att hushållens behov och önskemål ska vara styrande för hur bostadsbeståndet utvecklas. Denna omläggning har bl.a. inneburit att konkurrenssnedvridande subventioner har avvecklats, byggnadslagstiftningen har förenklats och att hyresbostadsmarknaden har fått nya konkurrensneutrala regler som har stöd av marknadens parter.
Det genomförda reformarbetet på statlig nivå har lett till förbättringar i bostadsmarknadens funktion, men fortfarande återstår stora strukturella problem. Bostadsbristen i delar av landet är ett påtagligt tecknen på att bostadsmarknaden fortfarande inte fungerar på ett sätt som innebär att efterfrågan möts av ett tillräckligt utbud. Enligt en relativt allmän uppfattning bland bedömare inom bostadssektorn krävs ett byggande på omkring 35 000–40 000 nya bostäder per år för att tillgodose en efterfrågan som följer av bl.a. befolkningsutvecklingen och rörligheten på arbetsmarknaden. Under den senaste 20-årsperioden har denna nivå uppnåtts endast under något enstaka år. Den bostadsbrist som vi i dag ser är alltså en följd av en mycket lång period av obalans mellan utbud och efterfrågan på bostadsmarknaden. Det är knappast möjligt att på mycket kort tid komma till rätta med de ackumulerade problemen och uppnå en bostadsmarknad helt i balans. Ett långsiktigt framgångsrikt arbete kräver en konsekvent bostadspolitik som är inriktad på att tillhandahålla enkla och hållbara spelregler, men framför allt en aktiv medverkan av bostadsmarknadens alla aktörer. Det är nödvändigt att kommunerna tar sitt bostadsförsörjningsansvar och underlättar bostadsbyggandet genom bl.a. en effektiv planering och markanvisningar. Det är också viktigt att bygg- och fastighetsbranschen arbetar vidare med att svara mot bostadskonsumenternas efterfrågan."
Här finns en länk till yttrandet på riksdagens hemsida.
måndag 24 oktober 2011
Bryt upp riksdagsarvodets inlåsningseffekter
I dag presenterar jag innehållet i den fjärde av mina motioner riksdagsåret 2011/12, som har rubriken "Bryt upp riksdagsarvodets inlåsningseffekter". Motionen har följande innehåll:
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin mening vad som anförs i motionen om riksdagsledamöternas arvoden.
Motivering
I debatten som rör arbetsrätten, framför allt beträffande lagen om anställningsskydd (LAS), påstås ofta att lagstiftningen skulle ge ”inlåsningseffekter”. Inte sällan i den meningen att människor av lagstiftningen mer eller mindre tvingas kvar på arbeten och på arbetsplatser där de egentligen inte trivs, men att de blir kvar därför att de inte vågar byta arbetsplats eftersom de skulle missgynnas av regelverket (LAS) om de bytte anställning. I den meningen skulle de således hamna i en ”inlåsningssituation” på sin arbetsplats.
Riksdagen är Sveriges högsta beslutande politiska organ. De riksdagsledamöter som väljs in i riksdagen representerar sina respektive partier och väljare. I väljarkåren talas det ofta om att många politiker inte befinner sig i eller har befunnit sig i den så kallade verkligheten, där väljarna befinner sig. Det talas också ofta om att många politiker inte heller har haft så kallade riktiga jobb, utan endast haft antingen anställningar inom partiorganisationer eller andra förtroendeuppdrag.
Att komma in i riksdagen som förtroendevald utan annat än vad som kan kallas intern yrkeserfarenhet är inte helt oproblematiskt. Både utbildning och inte minst yrkeserfarenhet i förening med en förmåga att på ett konstruktivt sätt använda sig av sina kunskaper får ses som tillgångar, som kan komma till nytta i det politiska arbetet. Att ha förståelse för och kring olika omständigheter som människor lever och verkar under borde – i vart fall typiskt sett – leda till ett bättre beslutsfattande. Därmed är utbildning och yrkeserfarenhet också en tillgång i det beslutsfattande som ankommer på varje riksdagsledamot.
Att vara riksdagsledamot kan knappast sägas vara ett yrke. Det kan därför inte heller vara ett livstidsuppdrag. Demokratin och riksdagsarbetet vitaliseras snarast av en viss omsättning och av att ledamöter har olika bakgrund och erfarenheter.
För en ledamot som för första gången väljs in i riksdagen och saknar erfarenhet av annat yrkesarbete riskerar inlåsningseffekter att uppstå eftersom riksdagsarvodet – i vart fall för en sådan person – får anses vara en hög ersättning. Dessutom är arvodet inte på något sätt differentierat. Den som får sin första egna försörjning genom riksdagsarvodet eller en försörjning under början av vad som annars hade kunnat vara en yrkeskarriär riskerar att låsas fast i uppdraget som riksdagsledamot. Mycket få människor, om ens någon, kan räkna med att få en första anställning där ingångslönen motsvarar riksdagsarvodet. Den nu aktuella inlåsningseffekten gör sig även gällande för den riksdagsledamot som är ledig från ett lägre betalt arbete och effekterna blir starkare ju större skillnaden är.
På andra ställen i samhället premieras kompetens och erfarenhet från arbetsmarknaden. Denna princip borde få större genomslag i riksdagsledamöternas arvoden. För ett mindre antal människor kan riksdagsarbetet också framstå mer som ett ideellt alternativ i förhållande till den alternativinkomst som hade kunnat fås från annat håll. För denna grupp av människor föreligger snarast en utlåsningseffekt om motsvarande terminologi används.
Det är inte rimligt att den enskilde riksdagsledamoten i sin vilja att behålla sitt uppdrag drivs av privatekonomiska incitament. Drivkraften bör naturligtvis vara den egna politiska viljan. Också av detta skäl och med beaktande av allmänhetens förtroende för riksdagen och riksdagsledamöternas drivkrafter finns det skäl att se över riksdagsledamöternas arvoden.
Vad som främst bör övervägas är om det överhuvudtaget skulle kunna vara möjligt att tillskapa ett annat system som är mer neutralt i förhållande till riksdagsledamöternas privatekonomiska incitament, och detta alldeles oavsett om det är så i realiteten eller om det uppfattas eller kan uppfattas så av medborgarna.
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin mening vad som anförs i motionen om riksdagsledamöternas arvoden.
Motivering
I debatten som rör arbetsrätten, framför allt beträffande lagen om anställningsskydd (LAS), påstås ofta att lagstiftningen skulle ge ”inlåsningseffekter”. Inte sällan i den meningen att människor av lagstiftningen mer eller mindre tvingas kvar på arbeten och på arbetsplatser där de egentligen inte trivs, men att de blir kvar därför att de inte vågar byta arbetsplats eftersom de skulle missgynnas av regelverket (LAS) om de bytte anställning. I den meningen skulle de således hamna i en ”inlåsningssituation” på sin arbetsplats.
Riksdagen är Sveriges högsta beslutande politiska organ. De riksdagsledamöter som väljs in i riksdagen representerar sina respektive partier och väljare. I väljarkåren talas det ofta om att många politiker inte befinner sig i eller har befunnit sig i den så kallade verkligheten, där väljarna befinner sig. Det talas också ofta om att många politiker inte heller har haft så kallade riktiga jobb, utan endast haft antingen anställningar inom partiorganisationer eller andra förtroendeuppdrag.
Att komma in i riksdagen som förtroendevald utan annat än vad som kan kallas intern yrkeserfarenhet är inte helt oproblematiskt. Både utbildning och inte minst yrkeserfarenhet i förening med en förmåga att på ett konstruktivt sätt använda sig av sina kunskaper får ses som tillgångar, som kan komma till nytta i det politiska arbetet. Att ha förståelse för och kring olika omständigheter som människor lever och verkar under borde – i vart fall typiskt sett – leda till ett bättre beslutsfattande. Därmed är utbildning och yrkeserfarenhet också en tillgång i det beslutsfattande som ankommer på varje riksdagsledamot.
Att vara riksdagsledamot kan knappast sägas vara ett yrke. Det kan därför inte heller vara ett livstidsuppdrag. Demokratin och riksdagsarbetet vitaliseras snarast av en viss omsättning och av att ledamöter har olika bakgrund och erfarenheter.
För en ledamot som för första gången väljs in i riksdagen och saknar erfarenhet av annat yrkesarbete riskerar inlåsningseffekter att uppstå eftersom riksdagsarvodet – i vart fall för en sådan person – får anses vara en hög ersättning. Dessutom är arvodet inte på något sätt differentierat. Den som får sin första egna försörjning genom riksdagsarvodet eller en försörjning under början av vad som annars hade kunnat vara en yrkeskarriär riskerar att låsas fast i uppdraget som riksdagsledamot. Mycket få människor, om ens någon, kan räkna med att få en första anställning där ingångslönen motsvarar riksdagsarvodet. Den nu aktuella inlåsningseffekten gör sig även gällande för den riksdagsledamot som är ledig från ett lägre betalt arbete och effekterna blir starkare ju större skillnaden är.
På andra ställen i samhället premieras kompetens och erfarenhet från arbetsmarknaden. Denna princip borde få större genomslag i riksdagsledamöternas arvoden. För ett mindre antal människor kan riksdagsarbetet också framstå mer som ett ideellt alternativ i förhållande till den alternativinkomst som hade kunnat fås från annat håll. För denna grupp av människor föreligger snarast en utlåsningseffekt om motsvarande terminologi används.
Det är inte rimligt att den enskilde riksdagsledamoten i sin vilja att behålla sitt uppdrag drivs av privatekonomiska incitament. Drivkraften bör naturligtvis vara den egna politiska viljan. Också av detta skäl och med beaktande av allmänhetens förtroende för riksdagen och riksdagsledamöternas drivkrafter finns det skäl att se över riksdagsledamöternas arvoden.
Vad som främst bör övervägas är om det överhuvudtaget skulle kunna vara möjligt att tillskapa ett annat system som är mer neutralt i förhållande till riksdagsledamöternas privatekonomiska incitament, och detta alldeles oavsett om det är så i realiteten eller om det uppfattas eller kan uppfattas så av medborgarna.
söndag 23 oktober 2011
IPU och Partistämman 2011
Dagens anförande under avsnittet gällande utskott 7, "Sverige i världen", där jag debatterar Nordiska rådet.
Hemkommen efter lite drygt en vecka i högt tempo (som började redan i lördags morse (15/10)) kan jag bara konstatera att en hel del har klarats av under denna tid. På Interparlamentariska unionens (IPU) höstsession i Bern diskuterades bland annat "den arabiska våren". En högaktuell fråga och någonting som pågår i många länder. Mest fokus sätts för närvarande på Libyen och Syrien på grund av det som pågår där, men i dag också på valet i Tunisien där en ny konstitution har byggts upp bland annat med hjälp av insatser från IPU och medverkan av svenska "experter".
.
Här finns en länk till ett pressmeddelande om IPU:s höstsession.
.
Beträffande diskussionen kring händelserna i Nordafrika har jag uttalat följande:
.
"- Det känns väldigt bra att höra företrädare från den aktuella regionen när de uttrycker sin tro på demokrati och mänskliga rättigheter. Jag hoppas att de som vågar uttala sig tydligt i dessa frågor blir förebilder och föredömen för många andra, säger Anti Avsan."
.
Under partistämman har jag varit uppe och debatterat det idépolitiska programmet där jag yrkade på en annan och bättre skrivning i något modifierad form av den rättsstatliga principen "det är bättre att tio skyldiga frikänns än att en oskyldig döms". Mitt yrkande framfördes mot partistyrelsens förslag och det aktuella utskottets beslut (som är huvudförslag). Mitt yrkande vann stort i en försöksvotering. Särskilt bra känns det att justitieministern stödde mitt förslag.
.
I övrigt debatterade jag bostadspolitiska frågor där jag bland annat försvarade bruksvärdesprincipen, frågan om särskilda regler avseende internet där jag påpekade svårigheten och det olämpliga med särskilda regelverk enbart för internet. Vi har ju ambitionen att all lagstiftning ska vara teknikneutral.
.
Vidare debatterade jag könskvotering i bolagsstyrelser där jag breddade problematiken till andra områden med bristande jämställdhet, exempelvis de orättvisor som den så kallade yrkesklassificeringen påvisar. Det lönar sig inte ekonomiskt att förkovra sig i traditionella kvinnoyrken i välfärdssektorn eftersom sådan yrken innefattar så få yrkeskategorier vilket i sin tur leder till lägre löner.
.
Jag debatterade också adoptioner där utskottet på min inrådan gjorde ett särskilt uttalande som innebär att det ska bli lättare att adoptera barn som far illa. Detta gjordes sedan om till ett yrkande som vann bifall. Jag debatterade även frågan om surrogatmödraskap där jag menar att det måste ske en förutsättninglös utredning, allemansrätten där det finns skäl att se närmare på problemet med kommersiellt utnyttjande av annans mark, naturreservat; vad som är nyttan med sådana och vad som har gjorts för att stärka äganderätten bland annat genom de under förra mandatperioden införda ersättningsreglerna (jag var ansvarig för ärendet) och den för inte så länge sedan tillsatta utredningen avseende eventuell framtida vinstfördelning efter det att annans mark tagits i anspråk. Slutligen; dagens anförande gällde Nordiska rådet och att dess arbetsformer borde ändras eftersom det råder nya förutsättningar i Europa och världen i dag. Dessa förutsättningar skiljer sig från situationen 1952 då Nordiska rådet tillskapades.
onsdag 19 oktober 2011
Narkotikapolitik i Schweiz (1)
Jag kommer att redovisa mina besök för att studera narkotikapolitik i Schweiz i detta och i några kommande blogginlägg. I söndags var jag på en föredragning om narkotikapolitik hos Federal Office for Public Health (FOPH) i Bern. För den som inte skulle känna till det så är inställningen till narkotika helt annorlunda i Schweiz jämfört med hur vi ser på motsvarande problem i Sverige. För egen del kan jag säga att det är mycket värre än vad jag trodde. De narkotikapolitiska ambitionerna innefattar många motsägelser där enskilda åtgärder i vissa fall är rent kontraproduktiva när de sätts mot andra övergripande mål.
Schweiz är en stat som består av ett antal till stor del självständiga kantoner där man själva bestämmer vilken narkotikapolitik man ska ha. Någon har sagt att man har haft USA som förebild för statsbildningen. Historiskt sett har man haft problem med narkotikamissbruk och missbrukare i städerna, men inte på andra platser i landet. Detta har också lett till att narkotikamissbrukare från hela landet har begett sig till Zürich, Bern, Basel och Genéve. I praktiken är det därför några städer som – enligt FOPH – bär hela landets drogproblem. Samtidigt säger man i andra delar av landet att man inte har några problem med droger.
Jag har i ett tidigare blogginlägg (16/10) nämnt ”The Swiss Four Pillar Policy” som av FOHP beskrivs på följande sätt i sina fyra delar.
1) Prevention
2) Treatment, vilket beskrivs som ”support for drug users to overcome their addiction”
3) Harm reduction med angivet syfte att narkotikamissbrukare ska kunna “stay healthy”
4) Repression, i form av ”law enforcement and control”, som i sin tur genomförs som ”combatting drug dealing”.
Man har ett särskilt program för Heroin Assisted Treatment (HAT) där man ger heroinister riktigt heroin. Heroinet kommer från odlingar i Turkiet och Indien och förs till Schweiz via Frankrike. Man har inte några uppgifter om hur många som blir drogfria efter att ha fått del av denna ”behandling”. Ett problem som sänker möjligheterna att kunna rehabilitera heroinister är att heroinmissbrukande 45-åringar typiskt sett är 65+ fysiskt. Den personal som arbetar med HAT-behandlingar får inte lämna några uppgifter till polisen om dem som deltar i programmen. Man har också substitutionsbehandlingar med metadon och i mycket liten omfattning behandlingar med buprenorfin eller subutex. Det sistnämnda anses vara ”för dyrt”.
Det finns också några testutrustningar i landet som man åker runt med på olika ”partys” för att hjälpa till med att testa narkotika. Den som vill kan komma och få (som ett exempel) inköpta tabletter testade för att sedan kunna vara säker vad man kommit över och om tabletterna kan konsumeras. Man hjälper till med att testa allt man kan, … exempelvis ecstasy, lsd … allt.
Schweiz är en stat som består av ett antal till stor del självständiga kantoner där man själva bestämmer vilken narkotikapolitik man ska ha. Någon har sagt att man har haft USA som förebild för statsbildningen. Historiskt sett har man haft problem med narkotikamissbruk och missbrukare i städerna, men inte på andra platser i landet. Detta har också lett till att narkotikamissbrukare från hela landet har begett sig till Zürich, Bern, Basel och Genéve. I praktiken är det därför några städer som – enligt FOPH – bär hela landets drogproblem. Samtidigt säger man i andra delar av landet att man inte har några problem med droger.
Jag har i ett tidigare blogginlägg (16/10) nämnt ”The Swiss Four Pillar Policy” som av FOHP beskrivs på följande sätt i sina fyra delar.
1) Prevention
2) Treatment, vilket beskrivs som ”support for drug users to overcome their addiction”
3) Harm reduction med angivet syfte att narkotikamissbrukare ska kunna “stay healthy”
4) Repression, i form av ”law enforcement and control”, som i sin tur genomförs som ”combatting drug dealing”.
Man har ett särskilt program för Heroin Assisted Treatment (HAT) där man ger heroinister riktigt heroin. Heroinet kommer från odlingar i Turkiet och Indien och förs till Schweiz via Frankrike. Man har inte några uppgifter om hur många som blir drogfria efter att ha fått del av denna ”behandling”. Ett problem som sänker möjligheterna att kunna rehabilitera heroinister är att heroinmissbrukande 45-åringar typiskt sett är 65+ fysiskt. Den personal som arbetar med HAT-behandlingar får inte lämna några uppgifter till polisen om dem som deltar i programmen. Man har också substitutionsbehandlingar med metadon och i mycket liten omfattning behandlingar med buprenorfin eller subutex. Det sistnämnda anses vara ”för dyrt”.
Det finns också några testutrustningar i landet som man åker runt med på olika ”partys” för att hjälpa till med att testa narkotika. Den som vill kan komma och få (som ett exempel) inköpta tabletter testade för att sedan kunna vara säker vad man kommit över och om tabletterna kan konsumeras. Man hjälper till med att testa allt man kan, … exempelvis ecstasy, lsd … allt.
tisdag 18 oktober 2011
Beskattning av kapitalvinst vid försäljning av permanentbostad
I dag presenterar jag innehållet i den tredje av mina motioner riksdagsåret 2011/12, som gäller beskattning av kapitalvinst vid försäljning av permanentbostad. Motionen är enligt min mening principiellt viktig och är därför inte ny för året. Motionen handlar om den eviga reavinstbeskattningen som Sverige är ensamt om i Europa när det gäller bostäder. För att effekterna av reavinstbeskattningen inte ska märkas så tydligt har uppskovssystemet inrättats. Motionen har följande innehåll:
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör överväga att göra en översyn av reglerna om beskattning av fysiska personers kapitalvinst vid försäljning av permanentbostad.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att försöka identifiera vilka negativa konsekvenser som den nuvarande eviga reavinstbeskattningen medför samt se över hur beskattningen skulle kunna utformas.
Motivering
Denna motion har avgränsats till sådan kapitalvinst som för en fysisk person kan uppkomma till följd av försäljning av hans eller hennes permanenta bostad. Däremot avses inte transaktioner som är hänförliga till någon av fysisk person bedriven rörelse.
Det svenska uppskovssystemet
Skatteverket sammanfattar uppskovsbestämmelserna på följande sätt (Skatteverket, Försäljning av småhus och ägarlägenhet, SKV 379).
Det finns i vissa fall en möjlighet att skjuta fram beskattningen av vinsten eller delar av vinsten i stället för att betala skatt på vinsten i samband med försäljningen om du har sålt en bostad (ursprungsbostad) och har köpt eller avser att köpa en ny bostad (ersättningsbostad). Du ska i så fall göra ett avdrag för uppskovsbelopp från den vinst som du har räknat fram.
Vad innebär det att ha uppskov med beskattning av vinst?
Den vinst som du har uppskov med beskattning av, uppskovsbeloppet, ska återföras (=beskattas) i inkomstdeklarationen senast när du säljer din ersättningsbostad. Du har rätt att frivilligt återföra hela eller delar av uppskovsbeloppet tidigare. Ett uppskovsbelopp måste återföras tidigare än vid försäljningen om ersättningsbostaden övergår till ny ägare via arv, testamente, gåva eller bodelning (med vissa undantag). Numera ska du årligen betala en skatt på ca 0,5 % av uppskovsbeloppet.
Vad krävs för att få göra ett avdrag för uppskovsbelopp?
Vill du göra ett avdrag för uppskovsbelopp ska du först kontrollera om den sålda bostaden (ursprungsbostaden) uppfyller förutsättningarna (varit din privatbostad och räknas som permanentbostad). Du måste ha bott i bostaden antingen • minst ett år omedelbart före försäljningen (minst ett år före den dag du skriver på köpekontraktet) eller • minst tre av de senaste fem åren. Har du köpt en ersättningsbostad innan du sålde din ursprungsbostad finns en specialregel. Om ovanstående förutsättningar är uppfyllda går du vidare och kollar förutsättningarna för den nya bostaden (ersättningsbostaden), bl.a. vad som kan vara ersättningsbostad och när inköp och inflyttning ska ha skett.
När ska avdraget för uppskovsbelopp vara preliminärt och när ska det vara slutligt om bostaden har sålts 2010?
Avdrag för preliminärt uppskovsbelopp kan du välja att göra om du senast den 31 december 2010 • inte köpt en ny bostad (ersättningsbostad) men avser att göra det senast den 31 december 2011 eller • köpt en ny bostad (ersättningsbostad) men inte bosatt dig där senast den 2 maj 2011 men kommer att göra det senast den 2 maj 2012 eller • har köpt en ny fastighet eller har en gammal fastighet (småhus eller tomt där det uppförs ett småhus eller en ägarlägenhet) och du avser att lägga ner utgifter för ny-, till- eller ombyggnad (inte reparation och underhåll) på fastigheten under tiden mellan den 2 maj 2011 och den 2 maj 2012. För att du ska kunna göra avdrag för slutligt uppskovsbelopp ska du ha köpt en ny bostad (ersättningsbostad) senast den 31 december 2010 och du ska ha bosatt dig där senast den 2 maj 2011. Bostaden ska dessutom vara ett småhus, en ägarlägenhet eller en bostadsrätt i ett privatbostadsföretag och ligga i Sverige eller annat land inom EES-området.
Hur stort kan avdraget för uppskovsbelopp bli om bostaden har sålts 2010?
Ett avdrag (preliminärt eller slutligt) • kan aldrig bli högre än takbeloppet, som är 1 450 000 kr x ägd andel av den sålda bostaden. • får inte vara lägre än 50 000 kr. Beloppet gäller varje delägare för sig. Ett avdrag för preliminärt uppskovsbelopp är lika stort som din andel av vinsten. Är din andel av takbeloppet lägre än din andel av vinsten blir avdraget i stället lika stort som din andel av takbeloppet. Avdrag för slutligt uppskovsbelopp: • Om du har köpt en ny bostad där inköpspriset är minst lika stort som försäljningspriset (minskat med utgifter för försäljningen) för den gamla bostaden blir ditt avdrag maximalt lika stort som din andel av vinsten. Är din andel av takbeloppet lägre än din andel av vinsten är avdraget i stället maximerat till ditt takbelopp. • Om du har köpt en ny bostad med lägre inköpspris än försäljningspriset (minskat med utgifter för försäljningen) för den gamla bostaden är avdraget maximerat till ett belopp som motsvarar din andel av vinsten minskad med prisskillnaden mellan den gamla och den nya bostaden (beräknad på din andel av den gamla och den nya bostaden). Är din andel av takbeloppet lägre än detta belopp får avdraget inte vara större än takbeloppet. • Du kan välja hur stort ditt slutliga uppskovsbelopp ska vara inom ramen för högsta (se ovan) och lägsta avdragsbelopp (50 000 kr).
Motiven för uppskovssystemet
Vad som utgör ett problem med kapitalvinstbeskattningen av permanentbostäder är att när en sådan bostad säljs, under förutsättning att detta inte sker i rent spekulationssyfte, det pris som köparen betalar är precis detsamma som säljaren rent teoretiskt skulle behöva betala för att köpa tillbaka sin nyss sålda permanentbostad. Med hänsyn till den skattskyldighet som uppkommer i den angivna situationen kan säljaren inte köpa tillbaka sin bostad eller en likvärdig bostad eftersom han eller hon har blivit fattigare i och med den uppkomna skattskyldigheten. Efter flera försäljningar av permanentbostäder under en längre tidsperiod har beskattning skett vid flera tillfällen eller – alternativt – skattskyldigheten skjutits upp genom uppskovsbestämmelserna och därmed helt eller delvis ackumulerats under en längre tid. Uppskovsbeloppet ska enligt gällande regler återföras till beskattning vid kapitalvinstberäkningen för ersättningsbostaden när denna avyttras i framtiden. Uppskovssystemet medverkar således till att både i någon mån dölja och kortsiktigt motverka effekterna av den eviga reavinstbeskattningen. Härutöver ses ackumulerade uppskovsbelopp numera som en av staten till den enskilde lämnad kredit, vilket är skälet till att ränta uttas på uppskovsbeloppet.
I förarbetena har anförts bland annat att utgångspunkten för uppskovssystemet har varit att beskattning av den värdestegring som realiseras vid avyttring av en tillgång får antas medföra inlåsningseffekter. Inlåsningen hänger samman med att beskattningen av kapitalvinsten minskar det kapital som kan investeras i en ny tillgång. Dessa effekter har ansetts särskilt besvärliga vad gäller bostäder, bland annat därför att det inte alltid finns möjlighet att avstå från ett bostadsbyte, exempelvis vid byte av arbetsort. Detta är motivet för möjligheten till uppskov med beskattningen av kapitalvinst vid avyttring av en permanentbostad.
Uppskovssystemet innebär således inte någon lösning av det grundläggande problemet med den eviga reavinstbeskattningen.
Motsvarande regler i övriga EU-länder
Det bör i detta sammanhang påpekas att översättningssvårigheter kan ha medfört missuppfattningar när det gäller detaljreglerna för respektive EU-land. Av den varje månad uppdaterade engelskspråkiga databasen European Tax Surveys, som är en elektronisk version av European Tax Handbook, framgår dock i huvudsak följande. Ingen kapitalvinstbeskattning av eventuell vinst vid försäljning av den egna bostaden sker i Estland, Frankrike, Italien och Luxemburg. Detsamma synes gälla (den engelska texten framstår som något oklar) i Nederländerna och Storbritannien samt Danmark (beträffande Danmark anges endast: ”Gains on the sale of owner-occupied dwellings are normally exempt and losses may not be deducted).” I Bulgarien är eventuell kapitalvinst på överlåtelse av en bostad per år undantagen från beskattning.
Övriga EU-länder uppställer någon form av villkor för att kapitalvinstbeskattning inte ska ske eller för lättnader i kapitalvinstbeskattningen. Det kan tilläggas att Grekland inte finns med i jämförelsen, eftersom det inte går att med säkerhet utläsa om det i Grekland alls påförs någon kapitalvinstbeskattning.
Enligt den slutsats som riksdagens utredningstjänst redovisar efter en komparativ studie av hur förhållandena inom det nu aktuella området ser ut i övriga EU-länder framgår det inte av uppgifterna i European Tax Surveys att något annat land i EU skulle ha en så kallad evig reavinstbeskattning liknande den svenska. Detta innebär att det svenska regelverket står i en klass för sig.
Det svenska systemet torde inte bara medföra inlåsningseffekter av sådant slag som berörs som motiv för uppskovssystemet i förarbetena utan även inlåsningseffekter i ett vidare europeiskt perspektiv. Det finns därmed all anledning att regeringen överväger att göra en översyn av reglerna avseende beskattning av fysiska personers kapitalvinst vid försäljning av permanentbostad.
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör överväga att göra en översyn av reglerna om beskattning av fysiska personers kapitalvinst vid försäljning av permanentbostad.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att försöka identifiera vilka negativa konsekvenser som den nuvarande eviga reavinstbeskattningen medför samt se över hur beskattningen skulle kunna utformas.
Motivering
Denna motion har avgränsats till sådan kapitalvinst som för en fysisk person kan uppkomma till följd av försäljning av hans eller hennes permanenta bostad. Däremot avses inte transaktioner som är hänförliga till någon av fysisk person bedriven rörelse.
Det svenska uppskovssystemet
Skatteverket sammanfattar uppskovsbestämmelserna på följande sätt (Skatteverket, Försäljning av småhus och ägarlägenhet, SKV 379).
Det finns i vissa fall en möjlighet att skjuta fram beskattningen av vinsten eller delar av vinsten i stället för att betala skatt på vinsten i samband med försäljningen om du har sålt en bostad (ursprungsbostad) och har köpt eller avser att köpa en ny bostad (ersättningsbostad). Du ska i så fall göra ett avdrag för uppskovsbelopp från den vinst som du har räknat fram.
Vad innebär det att ha uppskov med beskattning av vinst?
Den vinst som du har uppskov med beskattning av, uppskovsbeloppet, ska återföras (=beskattas) i inkomstdeklarationen senast när du säljer din ersättningsbostad. Du har rätt att frivilligt återföra hela eller delar av uppskovsbeloppet tidigare. Ett uppskovsbelopp måste återföras tidigare än vid försäljningen om ersättningsbostaden övergår till ny ägare via arv, testamente, gåva eller bodelning (med vissa undantag). Numera ska du årligen betala en skatt på ca 0,5 % av uppskovsbeloppet.
Vad krävs för att få göra ett avdrag för uppskovsbelopp?
Vill du göra ett avdrag för uppskovsbelopp ska du först kontrollera om den sålda bostaden (ursprungsbostaden) uppfyller förutsättningarna (varit din privatbostad och räknas som permanentbostad). Du måste ha bott i bostaden antingen • minst ett år omedelbart före försäljningen (minst ett år före den dag du skriver på köpekontraktet) eller • minst tre av de senaste fem åren. Har du köpt en ersättningsbostad innan du sålde din ursprungsbostad finns en specialregel. Om ovanstående förutsättningar är uppfyllda går du vidare och kollar förutsättningarna för den nya bostaden (ersättningsbostaden), bl.a. vad som kan vara ersättningsbostad och när inköp och inflyttning ska ha skett.
När ska avdraget för uppskovsbelopp vara preliminärt och när ska det vara slutligt om bostaden har sålts 2010?
Avdrag för preliminärt uppskovsbelopp kan du välja att göra om du senast den 31 december 2010 • inte köpt en ny bostad (ersättningsbostad) men avser att göra det senast den 31 december 2011 eller • köpt en ny bostad (ersättningsbostad) men inte bosatt dig där senast den 2 maj 2011 men kommer att göra det senast den 2 maj 2012 eller • har köpt en ny fastighet eller har en gammal fastighet (småhus eller tomt där det uppförs ett småhus eller en ägarlägenhet) och du avser att lägga ner utgifter för ny-, till- eller ombyggnad (inte reparation och underhåll) på fastigheten under tiden mellan den 2 maj 2011 och den 2 maj 2012. För att du ska kunna göra avdrag för slutligt uppskovsbelopp ska du ha köpt en ny bostad (ersättningsbostad) senast den 31 december 2010 och du ska ha bosatt dig där senast den 2 maj 2011. Bostaden ska dessutom vara ett småhus, en ägarlägenhet eller en bostadsrätt i ett privatbostadsföretag och ligga i Sverige eller annat land inom EES-området.
Hur stort kan avdraget för uppskovsbelopp bli om bostaden har sålts 2010?
Ett avdrag (preliminärt eller slutligt) • kan aldrig bli högre än takbeloppet, som är 1 450 000 kr x ägd andel av den sålda bostaden. • får inte vara lägre än 50 000 kr. Beloppet gäller varje delägare för sig. Ett avdrag för preliminärt uppskovsbelopp är lika stort som din andel av vinsten. Är din andel av takbeloppet lägre än din andel av vinsten blir avdraget i stället lika stort som din andel av takbeloppet. Avdrag för slutligt uppskovsbelopp: • Om du har köpt en ny bostad där inköpspriset är minst lika stort som försäljningspriset (minskat med utgifter för försäljningen) för den gamla bostaden blir ditt avdrag maximalt lika stort som din andel av vinsten. Är din andel av takbeloppet lägre än din andel av vinsten är avdraget i stället maximerat till ditt takbelopp. • Om du har köpt en ny bostad med lägre inköpspris än försäljningspriset (minskat med utgifter för försäljningen) för den gamla bostaden är avdraget maximerat till ett belopp som motsvarar din andel av vinsten minskad med prisskillnaden mellan den gamla och den nya bostaden (beräknad på din andel av den gamla och den nya bostaden). Är din andel av takbeloppet lägre än detta belopp får avdraget inte vara större än takbeloppet. • Du kan välja hur stort ditt slutliga uppskovsbelopp ska vara inom ramen för högsta (se ovan) och lägsta avdragsbelopp (50 000 kr).
Motiven för uppskovssystemet
Vad som utgör ett problem med kapitalvinstbeskattningen av permanentbostäder är att när en sådan bostad säljs, under förutsättning att detta inte sker i rent spekulationssyfte, det pris som köparen betalar är precis detsamma som säljaren rent teoretiskt skulle behöva betala för att köpa tillbaka sin nyss sålda permanentbostad. Med hänsyn till den skattskyldighet som uppkommer i den angivna situationen kan säljaren inte köpa tillbaka sin bostad eller en likvärdig bostad eftersom han eller hon har blivit fattigare i och med den uppkomna skattskyldigheten. Efter flera försäljningar av permanentbostäder under en längre tidsperiod har beskattning skett vid flera tillfällen eller – alternativt – skattskyldigheten skjutits upp genom uppskovsbestämmelserna och därmed helt eller delvis ackumulerats under en längre tid. Uppskovsbeloppet ska enligt gällande regler återföras till beskattning vid kapitalvinstberäkningen för ersättningsbostaden när denna avyttras i framtiden. Uppskovssystemet medverkar således till att både i någon mån dölja och kortsiktigt motverka effekterna av den eviga reavinstbeskattningen. Härutöver ses ackumulerade uppskovsbelopp numera som en av staten till den enskilde lämnad kredit, vilket är skälet till att ränta uttas på uppskovsbeloppet.
I förarbetena har anförts bland annat att utgångspunkten för uppskovssystemet har varit att beskattning av den värdestegring som realiseras vid avyttring av en tillgång får antas medföra inlåsningseffekter. Inlåsningen hänger samman med att beskattningen av kapitalvinsten minskar det kapital som kan investeras i en ny tillgång. Dessa effekter har ansetts särskilt besvärliga vad gäller bostäder, bland annat därför att det inte alltid finns möjlighet att avstå från ett bostadsbyte, exempelvis vid byte av arbetsort. Detta är motivet för möjligheten till uppskov med beskattningen av kapitalvinst vid avyttring av en permanentbostad.
Uppskovssystemet innebär således inte någon lösning av det grundläggande problemet med den eviga reavinstbeskattningen.
Motsvarande regler i övriga EU-länder
Det bör i detta sammanhang påpekas att översättningssvårigheter kan ha medfört missuppfattningar när det gäller detaljreglerna för respektive EU-land. Av den varje månad uppdaterade engelskspråkiga databasen European Tax Surveys, som är en elektronisk version av European Tax Handbook, framgår dock i huvudsak följande. Ingen kapitalvinstbeskattning av eventuell vinst vid försäljning av den egna bostaden sker i Estland, Frankrike, Italien och Luxemburg. Detsamma synes gälla (den engelska texten framstår som något oklar) i Nederländerna och Storbritannien samt Danmark (beträffande Danmark anges endast: ”Gains on the sale of owner-occupied dwellings are normally exempt and losses may not be deducted).” I Bulgarien är eventuell kapitalvinst på överlåtelse av en bostad per år undantagen från beskattning.
Övriga EU-länder uppställer någon form av villkor för att kapitalvinstbeskattning inte ska ske eller för lättnader i kapitalvinstbeskattningen. Det kan tilläggas att Grekland inte finns med i jämförelsen, eftersom det inte går att med säkerhet utläsa om det i Grekland alls påförs någon kapitalvinstbeskattning.
Enligt den slutsats som riksdagens utredningstjänst redovisar efter en komparativ studie av hur förhållandena inom det nu aktuella området ser ut i övriga EU-länder framgår det inte av uppgifterna i European Tax Surveys att något annat land i EU skulle ha en så kallad evig reavinstbeskattning liknande den svenska. Detta innebär att det svenska regelverket står i en klass för sig.
Det svenska systemet torde inte bara medföra inlåsningseffekter av sådant slag som berörs som motiv för uppskovssystemet i förarbetena utan även inlåsningseffekter i ett vidare europeiskt perspektiv. Det finns därmed all anledning att regeringen överväger att göra en översyn av reglerna avseende beskattning av fysiska personers kapitalvinst vid försäljning av permanentbostad.
måndag 17 oktober 2011
Förenklad hantering av mervärdesskatt på lokaler
I dag presenterar jag innehållet i den andra av mina motioner riksdagsåret 2011/12, som gäller förenklad hantering av mervärdesskatt på lokaler. Motionen har följande innehåll:
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att se över möjligheten att ta bort registreringsplikten för fastighetsägare som vill ta ut mervärdesskatt på hyra för lokaler där det bedrivs mervärdesskattepliktig verksamhet.
Motivering
Näringslivet och de enskilda företagen är viktiga komponenter i ett samhälle då de skapar arbetstillfällen och tillväxt. Genom att fler arbetar och betalar skatt skapas resurser till bland annat skola, vård och omsorg. Att fler och nya företag växer fram är därför av stor betydelse för att i framtiden kunna säkerställa att vi har råd med en trygg välfärd som kommer alla till del. Sverige behöver således fler företag och ett företagsklimat i toppklass och då krävs det att regelbördan för företagare minskar och att alla företag ges likvärdiga möjligheter och villkor. Onödiga och omotiverat krångliga regler bör därför avskaffas eller förenklas.
Ett exempel på när olika villkor gäller för hanteringen av mervärdesskatt är när fastighetsägare som hyr ut lokaler, där det ska bedrivas mervärdesskattepliktig verksamhet, jämförs med andra företagare och deras hantering av mervärdesskatt. Om fastighetsägaren själv ska ta ut mervärdesskatt på hyran av lokalen måste lokalen först registreras hos Skatteverket. I alla andra branscher tillåts näringsidkare sköta hanteringen av mervärdesskatt helt på eget ansvar vilket borde gälla även för fastighetsägare.
Registreringsplikten innebär, med dagens utformning, en stor börda för fastighetsägare eftersom detta orsakar administrativt krångel, speciellt då fastighetsägaren måste meddela Skatteverket efter varje förändring av lokalens yta.
I stället för att skapa en merkostnad genom administrativ byråkrati skulle en förändring och ett borttagande av registreringsplikten för lokaler underlätta framförallt för små företag och även innebära en minskad arbetsbörda för Skatteverket. Viktigt att betona är att statens intäkter avseende mervärdesskatt inte skulle minska genom en sådan förändring eftersom mervärdesskattereglerna i sig inte ändras. Däremot skulle en ändring minska krånglet för företag och företagare. Det är önskvärt att regeringen ser över möjligheten att ta bort registreringsplikten avseende lokaler för fastighetsägare som vill ta ut mervärdesskatt på hyran för lokaler där det bedrivs mervärdesskattepliktig verksamhet.
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att se över möjligheten att ta bort registreringsplikten för fastighetsägare som vill ta ut mervärdesskatt på hyra för lokaler där det bedrivs mervärdesskattepliktig verksamhet.
Motivering
Näringslivet och de enskilda företagen är viktiga komponenter i ett samhälle då de skapar arbetstillfällen och tillväxt. Genom att fler arbetar och betalar skatt skapas resurser till bland annat skola, vård och omsorg. Att fler och nya företag växer fram är därför av stor betydelse för att i framtiden kunna säkerställa att vi har råd med en trygg välfärd som kommer alla till del. Sverige behöver således fler företag och ett företagsklimat i toppklass och då krävs det att regelbördan för företagare minskar och att alla företag ges likvärdiga möjligheter och villkor. Onödiga och omotiverat krångliga regler bör därför avskaffas eller förenklas.
Ett exempel på när olika villkor gäller för hanteringen av mervärdesskatt är när fastighetsägare som hyr ut lokaler, där det ska bedrivas mervärdesskattepliktig verksamhet, jämförs med andra företagare och deras hantering av mervärdesskatt. Om fastighetsägaren själv ska ta ut mervärdesskatt på hyran av lokalen måste lokalen först registreras hos Skatteverket. I alla andra branscher tillåts näringsidkare sköta hanteringen av mervärdesskatt helt på eget ansvar vilket borde gälla även för fastighetsägare.
Registreringsplikten innebär, med dagens utformning, en stor börda för fastighetsägare eftersom detta orsakar administrativt krångel, speciellt då fastighetsägaren måste meddela Skatteverket efter varje förändring av lokalens yta.
I stället för att skapa en merkostnad genom administrativ byråkrati skulle en förändring och ett borttagande av registreringsplikten för lokaler underlätta framförallt för små företag och även innebära en minskad arbetsbörda för Skatteverket. Viktigt att betona är att statens intäkter avseende mervärdesskatt inte skulle minska genom en sådan förändring eftersom mervärdesskattereglerna i sig inte ändras. Däremot skulle en ändring minska krånglet för företag och företagare. Det är önskvärt att regeringen ser över möjligheten att ta bort registreringsplikten avseende lokaler för fastighetsägare som vill ta ut mervärdesskatt på hyran för lokaler där det bedrivs mervärdesskattepliktig verksamhet.
Narkotikapolitik och Norrbottenskuriren
I Norrbottenskuriren publicerades i lördags (15/10) en artikel som bygger på en intervju med Magnus Linton, vars senaste bok Cocaina ska ha väckt stor uppmärksamhet. Boken handlar om förhållandena i Colombia. Här finns en länk till artikeln.
Det finns skäl att särskilt kommentera två delar i den aktuella artikeln. En frågeställning beskrivs på följande sätt. ”I Colombia finns i dag en stark opinion där legalisering är prioritet ett för att stävja den organiserade brottsligheten. Magnus Linton delar den ståndpunkten men menar att det krävs avsevärt mer än så.” Han säger att ”- Allt är fattigdomsrelaterade problem, man måste krympa gapet mellan fattiga och rika. Dels rika och fattiga i världen och dels inom Colombia. Många intellektuella tror att bara man legaliserar kokainet så blir det frid och fröjd i landet. Men det handlar om fattigdomsbekämpning, antikorruptionsinsatser, ökad demokrati i form av en stat som inte är smutsig. De här produktionsenheterna kan snurra på eftersom politikerna är uppköpta av maffian. Lokalpolitiken är styrd av partier som har skapats för att underhålla det här, säger han.”
Det internationella perspektivet är intressant. Det handlar i stor omfattning om relationen mellan fattiga länder och välutvecklade västländer. Efter en stadig nedgång i fattigdomen mellan 1990 och 2007 ökade antalet svältande människor kraftigt under 2009 (enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation). Enligt FN:s beräkningar kommer 830 miljoner människor att svälta under 2011. Ett problem i sammanhanget som många har lyft fram är att odlingsbar jord som skulle kunna användas för produktion av mat i stället används för narkotikaproduktion.
För den fattige bonden innebär det knappast någon skillnad ekonomiskt om han odlar grödor som kan bidra till att mätta hungrande människor jämfört med om han odlar narkotika. I det perspektivet bidrar länder som använder sig av ”riktig narkotika” i olika program till att människor svälter i delar av världen. Detta gäller även om narkotikan kommer från olika statligt kontrollerade narkotikaodlingsprogram, som enligt uppgift i vart fall finns i Turkiet och i Indien. Det stora problemet med befolkningsutvecklingen i världen är att finna tillräckligt med odlingsbar mark och att använda marken för odling av mat.
Dessutom medför narkotikahanteringen – precis som Magnus Linton påpekar – en omfattande korruption och att de politiska och rättsliga systemen undermineras. Därigenom förtrycks människor och deras mänskliga rättigheter kränks på många olika sätt.
Den andra delen i artikeln som det finns skäl att kommentera gäller frågan om subutex, metadon och sprutbyten. I den delen står det följande i artikeln. ”Han (Magnus Linton – min anmärkning) menar att det i dag finns en diskussion med förutsättningar att vrida politiken så att fler personer med missbruk får tillgång till subutex- och metadonprogram samt sprutbyten. Som exempel tar han den missbruksutredning som regeringens särskilde utredare Gerhard Larsson har lagt fram.”
Härefter säger han: ”- Det har varit omöjligt för partierna att byta spår. Men Gerhard Larsson har formulerat sin utredning så att politikerna ska kunna säga ja. Förr eller senare sker det, ingen kan stå och försvara att människor dör i onödan.” Sedan nämns följande: ”Men det finns också debattörer som menar att subutexprogrammen resulterar i nyrekrytering till missbruk, då läkemedlen läcker ut på gatan. "Narkotikaklassade läkemedel är inte rätt väg att gå för att hjälpa missbrukare till ett värdigt och drogfritt liv", skrev riksdagsledamöterna Isabella Jernbeck (M) och Anti Avsan (M) på DN Debatt den 9 oktober.” Detta kommenteras på följande sätt: ”- Det är sant att subutex har en tendens att ramla iväg men det handlar i så fall om att styra upp programmen bättre. Men även ett relativt okontrollerat subutexprogram är bättre än inget alls, säger Magnus Linton.”
Jag kan konstatera att Magnus Linton och jag har helt olika uppfattning i frågan om vi ska behålla en restriktiv narkotikapolitik i Sverige, men trots detta bekräftar han en del av det som den aktuella DN-debattartikeln handlade om nämligen att ”subutex har en tendens att ramla iväg”. Vi är under alla förhållanden överens om att det handlar om att styra upp subutexprogrammen bättre. Att subutex kommer ut på en sekundär marknad och att en orsak till detta är sidomissbruk ansåg den anställda sjuksköterska på en ”fixerstübli” i Schweiz som jag träffade i dag inte som något konstigt.
När det gäller subutexbehandlingar i Schweiz kan jag nämna att företrädare för Federal Office of Public Health (FOPH), som är ansvarig federal myndighet för narkotikafrågor, i går berättade om hur narkotikaproblematiken hanteras i Schweiz. Det intressanta när det gäller subutexbehandlingar i Schweiz – som är ett mycket narkotikaliberalt land – är att sådana behandlingar har ett mycket litet utrymme. De anses vara för dyra. När jag frågade om dem så fick jag också besked om att någon vidareutveckling inte var att vänta.
Det finns skäl att särskilt kommentera två delar i den aktuella artikeln. En frågeställning beskrivs på följande sätt. ”I Colombia finns i dag en stark opinion där legalisering är prioritet ett för att stävja den organiserade brottsligheten. Magnus Linton delar den ståndpunkten men menar att det krävs avsevärt mer än så.” Han säger att ”- Allt är fattigdomsrelaterade problem, man måste krympa gapet mellan fattiga och rika. Dels rika och fattiga i världen och dels inom Colombia. Många intellektuella tror att bara man legaliserar kokainet så blir det frid och fröjd i landet. Men det handlar om fattigdomsbekämpning, antikorruptionsinsatser, ökad demokrati i form av en stat som inte är smutsig. De här produktionsenheterna kan snurra på eftersom politikerna är uppköpta av maffian. Lokalpolitiken är styrd av partier som har skapats för att underhålla det här, säger han.”
Det internationella perspektivet är intressant. Det handlar i stor omfattning om relationen mellan fattiga länder och välutvecklade västländer. Efter en stadig nedgång i fattigdomen mellan 1990 och 2007 ökade antalet svältande människor kraftigt under 2009 (enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation). Enligt FN:s beräkningar kommer 830 miljoner människor att svälta under 2011. Ett problem i sammanhanget som många har lyft fram är att odlingsbar jord som skulle kunna användas för produktion av mat i stället används för narkotikaproduktion.
För den fattige bonden innebär det knappast någon skillnad ekonomiskt om han odlar grödor som kan bidra till att mätta hungrande människor jämfört med om han odlar narkotika. I det perspektivet bidrar länder som använder sig av ”riktig narkotika” i olika program till att människor svälter i delar av världen. Detta gäller även om narkotikan kommer från olika statligt kontrollerade narkotikaodlingsprogram, som enligt uppgift i vart fall finns i Turkiet och i Indien. Det stora problemet med befolkningsutvecklingen i världen är att finna tillräckligt med odlingsbar mark och att använda marken för odling av mat.
Dessutom medför narkotikahanteringen – precis som Magnus Linton påpekar – en omfattande korruption och att de politiska och rättsliga systemen undermineras. Därigenom förtrycks människor och deras mänskliga rättigheter kränks på många olika sätt.
Den andra delen i artikeln som det finns skäl att kommentera gäller frågan om subutex, metadon och sprutbyten. I den delen står det följande i artikeln. ”Han (Magnus Linton – min anmärkning) menar att det i dag finns en diskussion med förutsättningar att vrida politiken så att fler personer med missbruk får tillgång till subutex- och metadonprogram samt sprutbyten. Som exempel tar han den missbruksutredning som regeringens särskilde utredare Gerhard Larsson har lagt fram.”
Härefter säger han: ”- Det har varit omöjligt för partierna att byta spår. Men Gerhard Larsson har formulerat sin utredning så att politikerna ska kunna säga ja. Förr eller senare sker det, ingen kan stå och försvara att människor dör i onödan.” Sedan nämns följande: ”Men det finns också debattörer som menar att subutexprogrammen resulterar i nyrekrytering till missbruk, då läkemedlen läcker ut på gatan. "Narkotikaklassade läkemedel är inte rätt väg att gå för att hjälpa missbrukare till ett värdigt och drogfritt liv", skrev riksdagsledamöterna Isabella Jernbeck (M) och Anti Avsan (M) på DN Debatt den 9 oktober.” Detta kommenteras på följande sätt: ”- Det är sant att subutex har en tendens att ramla iväg men det handlar i så fall om att styra upp programmen bättre. Men även ett relativt okontrollerat subutexprogram är bättre än inget alls, säger Magnus Linton.”
Jag kan konstatera att Magnus Linton och jag har helt olika uppfattning i frågan om vi ska behålla en restriktiv narkotikapolitik i Sverige, men trots detta bekräftar han en del av det som den aktuella DN-debattartikeln handlade om nämligen att ”subutex har en tendens att ramla iväg”. Vi är under alla förhållanden överens om att det handlar om att styra upp subutexprogrammen bättre. Att subutex kommer ut på en sekundär marknad och att en orsak till detta är sidomissbruk ansåg den anställda sjuksköterska på en ”fixerstübli” i Schweiz som jag träffade i dag inte som något konstigt.
När det gäller subutexbehandlingar i Schweiz kan jag nämna att företrädare för Federal Office of Public Health (FOPH), som är ansvarig federal myndighet för narkotikafrågor, i går berättade om hur narkotikaproblematiken hanteras i Schweiz. Det intressanta när det gäller subutexbehandlingar i Schweiz – som är ett mycket narkotikaliberalt land – är att sådana behandlingar har ett mycket litet utrymme. De anses vara för dyra. När jag frågade om dem så fick jag också besked om att någon vidareutveckling inte var att vänta.
söndag 16 oktober 2011
IPU i Bern och studier av Schweiz narkotikapolitik
På webfinansers hemsida och några några andra platser skrivs lite om Sveriges deltagande i Interparlamentariska Unionens 125:e församling i Bern i Schweiz.
I huvudsak står följande i den aktuella notisen.
"Den 16-19 oktober äger IPU:s årliga höstförsamling rum i Bern, Schweiz. Den svenska permanenta IPU delegationen som deltar består av delegationens ordförande Anti Avsan (M), förste vice ordförande Krister Örnfjäder (S), andre vice ordförande Ulrika Karlsson (M), Ulf Nilsson (FP) och Monica Green (S). IPU möts två gånger per år, för en höstsession och en vårförsamling.
Fokusfrågor vid höstförsamlingen i Bern berör bland annat god samhällsstyrning som ett verktyg för att uppnå fred och säkerhet och demokrati, omfördelning av såväl resurser som inflytande på den internationella arenan, samt parlamentens roll för att säkerställa kvinnors och barns hälsa."
Jag återkommer säkert - åtminstone med något kortare blogginlägg - angående någon aktuell fråga. Själv kommer jag att delta i arbetet med frågeställningar som rör situationen i Nordafrika.
Här finns en länk till en av sammanlagt tre notiser.
Under tiden i Bern har vi ett sidoprogram som anordnats av svenska ambassaden. Vi kommer att studera narkotikapolitik, både under delar av söndagen och måndagen. I programmet finns presentationer och möten med olika personer som har särskilda kunskaper om dessa frågor, polisen och personal i en "fixerstübli" dit missbrukare kan gå för att knapra, röka, snorta eller injicera narkotika.
Den Schweiziska narkotikapolitiken kan sammanfattas på följande sätt:
Schweiz har sedan slutet av 1980-talet haft en radikal narkotikapolitik som antogs den 30 november 2008, efter flertalet folkomröstningar. Den schweiziska narkotikapolitiken kallas ”The Swiss Four Pillar Policy” och består av de fyra grundpelarna; prevention, terapi, risk-reducering och upprätthållande av resultaten.
Det var framförallt den samhälleliga säkerheten och att få bort droger, droghandel och drogrelaterat våld från gatorna som drev igenom denna policy. Injektionsrum, där missbrukare kan gå för att ta sina droger, samt få rena sprutor och Heroin Assisted Treatment (HAT) utgör delar av denna ifrågasatta policy. Trots goda effekter och majoriteten av befolkningens stöd för politiken har den vissa begränsningar. Återintegrationen i samhället och en långsiktig lösning på arbete och boende för de före detta missbrukarna (vilka som räknas dit är oklart för närvarande men kommer att klarna efter våra studiebesök) är en de största begränsningarna med denna policy.
I huvudsak står följande i den aktuella notisen.
"Den 16-19 oktober äger IPU:s årliga höstförsamling rum i Bern, Schweiz. Den svenska permanenta IPU delegationen som deltar består av delegationens ordförande Anti Avsan (M), förste vice ordförande Krister Örnfjäder (S), andre vice ordförande Ulrika Karlsson (M), Ulf Nilsson (FP) och Monica Green (S). IPU möts två gånger per år, för en höstsession och en vårförsamling.
Fokusfrågor vid höstförsamlingen i Bern berör bland annat god samhällsstyrning som ett verktyg för att uppnå fred och säkerhet och demokrati, omfördelning av såväl resurser som inflytande på den internationella arenan, samt parlamentens roll för att säkerställa kvinnors och barns hälsa."
Jag återkommer säkert - åtminstone med något kortare blogginlägg - angående någon aktuell fråga. Själv kommer jag att delta i arbetet med frågeställningar som rör situationen i Nordafrika.
Här finns en länk till en av sammanlagt tre notiser.
Under tiden i Bern har vi ett sidoprogram som anordnats av svenska ambassaden. Vi kommer att studera narkotikapolitik, både under delar av söndagen och måndagen. I programmet finns presentationer och möten med olika personer som har särskilda kunskaper om dessa frågor, polisen och personal i en "fixerstübli" dit missbrukare kan gå för att knapra, röka, snorta eller injicera narkotika.
Den Schweiziska narkotikapolitiken kan sammanfattas på följande sätt:
Schweiz har sedan slutet av 1980-talet haft en radikal narkotikapolitik som antogs den 30 november 2008, efter flertalet folkomröstningar. Den schweiziska narkotikapolitiken kallas ”The Swiss Four Pillar Policy” och består av de fyra grundpelarna; prevention, terapi, risk-reducering och upprätthållande av resultaten.
Det var framförallt den samhälleliga säkerheten och att få bort droger, droghandel och drogrelaterat våld från gatorna som drev igenom denna policy. Injektionsrum, där missbrukare kan gå för att ta sina droger, samt få rena sprutor och Heroin Assisted Treatment (HAT) utgör delar av denna ifrågasatta policy. Trots goda effekter och majoriteten av befolkningens stöd för politiken har den vissa begränsningar. Återintegrationen i samhället och en långsiktig lösning på arbete och boende för de före detta missbrukarna (vilka som räknas dit är oklart för närvarande men kommer att klarna efter våra studiebesök) är en de största begränsningarna med denna policy.
fredag 14 oktober 2011
Narkotikapolitik: Slutreplik på DN-debatt
Min och min parti- och riksdagskollegas (Isabella Jernbeck) artikel på DN-debatt den 9/10 resulterade i inte mindre än fem repliker. I dag har vår slutreplik publicerats på DN-debatts nätupplaga. Den har rubriken "Drogfrihet måste vara målet i missbrukarvården".
Ingressen till artikeln är en bra sammanfattning. Den har följande lydelse: Vi vill att kvaliteten i missbrukarvården ska öka och att den ska göras mer tillgänglig. Samtidigt vill vi också att den även i fortsättningen ska stå i överensstämmelse med en restriktiv inställning till narkotika och även till olika substitutionsläkemedel.
Här följer artikelns slutkläm som har följande lydelse: Det går inte att blunda för det faktum att olika narkotikaklassade läkemedel alltför ofta hamnar i fel händer ute på gatan, något som typiskt sett ökar omfattningen av narkotikamissbruket. Även om det ännu inte finns några sådana förslag i Sverige ser vi med oro på hur man i olika europeiska länder, exempelvis i Danmark, har gått ännu längre genom att införa laglig utdelning av heroin till tunga missbrukare. Det är en utveckling som vi absolut inte vill se i Sverige.
Här finns en länk till slutrepliken.
Ingressen till artikeln är en bra sammanfattning. Den har följande lydelse: Vi vill att kvaliteten i missbrukarvården ska öka och att den ska göras mer tillgänglig. Samtidigt vill vi också att den även i fortsättningen ska stå i överensstämmelse med en restriktiv inställning till narkotika och även till olika substitutionsläkemedel.
Här följer artikelns slutkläm som har följande lydelse: Det går inte att blunda för det faktum att olika narkotikaklassade läkemedel alltför ofta hamnar i fel händer ute på gatan, något som typiskt sett ökar omfattningen av narkotikamissbruket. Även om det ännu inte finns några sådana förslag i Sverige ser vi med oro på hur man i olika europeiska länder, exempelvis i Danmark, har gått ännu längre genom att införa laglig utdelning av heroin till tunga missbrukare. Det är en utveckling som vi absolut inte vill se i Sverige.
Här finns en länk till slutrepliken.
torsdag 13 oktober 2011
Gränsdragningen mellan äkta och oäkta bostadsrättsföreningar
I dag presenterar jag innehållet i den första av mina motioner riksdagsåret 2011/12, som gäller gränsdragningen mellan äkta och oäkta bostadsrättsföreningar. Motionen har följande innehåll:
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om förändrade regler för gränsdragningen mellan äkta och oäkta bostadsrättsföreningar.
Motivering
Vi möts ständigt av alarmerande rapporter om bostadsbristen i storstäderna och framförallt i Stockholmsområdet. Det är därför angeläget att vidta så många förbättrande åtgärder som möjligt för att för att försöka uppnå en bättre fungerande bostadsmarknad. Trygghet i boendet är också en viktig faktor i sammanhanget. En mångfald i utbudet av boendeformer som hyresrätter, bostadsrätter, ägarlägenheter och småhus är en förutsättning för detta.
En fungerande bostadsmarknad kräver att en mängd komponenter är anpassade för att kunna uppnå detta. Skattelagstiftningen är en sådan komponent. Ett exempel där skattelagstiftningen inte är optimalt anpassad till en differentierad bostadsmarknad gäller skillnaderna i beskattning mellan äkta och oäkta bostadsrättsföreningar.
För att få Skatteverkets skattemässiga status äkta bostadsrättsförening krävs att minst 60 procent av fastighetens taxeringsvärde avser bostäder upplåtna med bostadsrätt. I sådana fall gäller regler om schablontaxering av verksamheten. Det är också möjligt att skjuta upp reavinstskatten inom ramen för uppskovssystemet vid en försäljning av en bostadsrätt i en äkta bostadsrättsförening.
Den skattemässiga statusen oäkta bostadsrättsförening får en förening när mer än 40 % av verksamheten avser uthyrning av lokaler. Även garage klassas som lokaler varför en bostadsrättsförening med ett stort antal garageplatser kan bli klassad som oäkta genom att garageplatsernas taxeringsvärde drar upp det totala taxeringsvärdet för lokaldelen.
Beskattningen av en oäkta bostadsrättsförening sker enligt så kallad konventionell metod. Detta innebär att inkomsten av näringsverksamhet beräknas enligt bokföringsmässiga grunder. I en oäkta bostadsrättsförening är det inte heller tillåtet att skjuta upp reavinstskatten vid en försäljning vilket kan få stora ekonomiska konsekvenser för den enskilde bostadsrättshavaren.
Många bostadsrättsföreningar upplåter lokaler genom uthyrning för omsorgsboende, förskolor och andra verksamheter och i sådana fall belastas föreningen i skattehänseende på grund av den gällande lagstiftningen och dess gränsdragning. Modern stadsplanering förutsätter lokaler också i bostadsfastigheter som ägs av bostadsrättsföreningar.
Dagens lagstiftning med denna typ av gränsdragning gör tillvaron osäker för många bostadsrättsföreningar och deras medlemmar eftersom taxeringsvärdena och relationen mellan bostadsrättsdelen och lokaldelen kan förändras. Detta betyder att skattekostnaderna kan ändras år från år vilket gör systemet både i visst avseende godtyckligt och svårförutsebart. Det finns också ett informationsproblem gentemot enskilda ”bostadsrättsköpare” eftersom föreningens status som oäkta bostadsrättsföreningen inte alltid tydligt framgår och dessutom kan förändras för de föreningar som ligger nära skiljelinjen mellan äkta och oäkta föreningar.
Med utgångspunkt från vad som nu har anförts bör regeringen se över gränsdragningsreglerna mellan äkta och oäkta bostadsrättsföreningar alternativt tillskapa ett nytt system så att det beskattningsmässigt går att skilja tydligt mellan å ena sidan hyresintäkter i föreningen och å andra sidan den enskilde medlemmens situation och hans eller hennes innehav av en bostadsrätt. En översyn av dessa regler skulle vara ytterligare ett steg mot en bättre fungerande bostadsmarknad.
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om förändrade regler för gränsdragningen mellan äkta och oäkta bostadsrättsföreningar.
Motivering
Vi möts ständigt av alarmerande rapporter om bostadsbristen i storstäderna och framförallt i Stockholmsområdet. Det är därför angeläget att vidta så många förbättrande åtgärder som möjligt för att för att försöka uppnå en bättre fungerande bostadsmarknad. Trygghet i boendet är också en viktig faktor i sammanhanget. En mångfald i utbudet av boendeformer som hyresrätter, bostadsrätter, ägarlägenheter och småhus är en förutsättning för detta.
En fungerande bostadsmarknad kräver att en mängd komponenter är anpassade för att kunna uppnå detta. Skattelagstiftningen är en sådan komponent. Ett exempel där skattelagstiftningen inte är optimalt anpassad till en differentierad bostadsmarknad gäller skillnaderna i beskattning mellan äkta och oäkta bostadsrättsföreningar.
För att få Skatteverkets skattemässiga status äkta bostadsrättsförening krävs att minst 60 procent av fastighetens taxeringsvärde avser bostäder upplåtna med bostadsrätt. I sådana fall gäller regler om schablontaxering av verksamheten. Det är också möjligt att skjuta upp reavinstskatten inom ramen för uppskovssystemet vid en försäljning av en bostadsrätt i en äkta bostadsrättsförening.
Den skattemässiga statusen oäkta bostadsrättsförening får en förening när mer än 40 % av verksamheten avser uthyrning av lokaler. Även garage klassas som lokaler varför en bostadsrättsförening med ett stort antal garageplatser kan bli klassad som oäkta genom att garageplatsernas taxeringsvärde drar upp det totala taxeringsvärdet för lokaldelen.
Beskattningen av en oäkta bostadsrättsförening sker enligt så kallad konventionell metod. Detta innebär att inkomsten av näringsverksamhet beräknas enligt bokföringsmässiga grunder. I en oäkta bostadsrättsförening är det inte heller tillåtet att skjuta upp reavinstskatten vid en försäljning vilket kan få stora ekonomiska konsekvenser för den enskilde bostadsrättshavaren.
Många bostadsrättsföreningar upplåter lokaler genom uthyrning för omsorgsboende, förskolor och andra verksamheter och i sådana fall belastas föreningen i skattehänseende på grund av den gällande lagstiftningen och dess gränsdragning. Modern stadsplanering förutsätter lokaler också i bostadsfastigheter som ägs av bostadsrättsföreningar.
Dagens lagstiftning med denna typ av gränsdragning gör tillvaron osäker för många bostadsrättsföreningar och deras medlemmar eftersom taxeringsvärdena och relationen mellan bostadsrättsdelen och lokaldelen kan förändras. Detta betyder att skattekostnaderna kan ändras år från år vilket gör systemet både i visst avseende godtyckligt och svårförutsebart. Det finns också ett informationsproblem gentemot enskilda ”bostadsrättsköpare” eftersom föreningens status som oäkta bostadsrättsföreningen inte alltid tydligt framgår och dessutom kan förändras för de föreningar som ligger nära skiljelinjen mellan äkta och oäkta föreningar.
Med utgångspunkt från vad som nu har anförts bör regeringen se över gränsdragningsreglerna mellan äkta och oäkta bostadsrättsföreningar alternativt tillskapa ett nytt system så att det beskattningsmässigt går att skilja tydligt mellan å ena sidan hyresintäkter i föreningen och å andra sidan den enskilde medlemmens situation och hans eller hennes innehav av en bostadsrätt. En översyn av dessa regler skulle vara ytterligare ett steg mot en bättre fungerande bostadsmarknad.
onsdag 12 oktober 2011
Bostadspolitisk debatt
I går medverkade jag i en bostadspolitisk interpellationsdebatt. Det var Peter Hultqvist (S) som hade ställt en fråga om bostadssituationen i Borlänge till statsrådet Stefan Attefall (KD). Frågan gällde vilka åtgärder bostadsministern avser att vidta för att ”stimulera byggande av bostäder i expansiva orter utanför storstadsregionerna". Frågan gällde egentligen om subventioner behövs eller inte.
I mitt första anförande sade jag bland annat följande:
"Orsaken till att det har byggts så lite i Sverige har varit en långvarig oförmåga att lösa bostadsmarknadens problem. Om vi ser detta över tid skapade olika riktade subventioner under många års tid en påtaglig ryckighet i bostadsbyggandet. Man satt från byggföretagens sida och väntade på vilken finansiering som skulle vara den absolut lönsammaste med hänsyn till den bostadssubvention som för tillfället erbjöds.
Detta ledde också till Europas högsta byggkostnader – 55 procent över genomsnittet inom EU. Det är ganska mycket, tycker jag. Det beror just på många år med omfattande bostadssubventioner, många regleringar och en låg andel importerat byggmaterial enligt en rapport om europeiskt bostadsbyggande där man har jämfört varför det ser ut på olika sätt i olika länder. Sedan brukar man också lägga till bristande konkurrens. Jag kan nämna att jag träffade tyska bostadspolitiker här i riksdagen senast i går, och jag tror att förhållandena är ganska olika. Vi ligger inte så centralt i Europa, och just när det gäller konkurrensen finns en hel del ytterligare att göra.
Jag vill återknyta till varför det ändå är kommunerna som måste ta ett stort ansvar nu när Alliansen faktiskt har sett till att förändra grundförutsättningarna så att vi ska kunna få en fungerande bostadsmarknad. Att bygga bostäder är ingenting som kan göras isolerat från annat samhällsbyggande. Det har vi sett många exempel på i olika sammanhang, och det har inte varit lyckligt för någon.
Det handlar om att bygga och utveckla samhällen, och det måste kommunerna ha helhetsansvaret för – just av det skälet att de har bostadsförsörjningsansvaret, planmonopolet och ansvaret för de kommunala välfärdsverksamheterna. I många fall har man byggt bostäder utan att bygga ut den kommunala servicen i samma takt. Det har flyttat in barnfamiljer som inte har kunnat sätta barnen i förskola, det har inte funnits skolor på nära håll och det har funnits andra brister i den kommunala servicen. Därför är det så viktigt att kommunerna tar ansvaret och också bygger utifrån de förutsättningar som faktiskt finns och som successivt har införts sedan valet 2006."
Här finns en länk till mitt första anförande och här är en länk till det andra anförandet.
Här finns en länk till WEB-TV.
I mitt första anförande sade jag bland annat följande:
"Orsaken till att det har byggts så lite i Sverige har varit en långvarig oförmåga att lösa bostadsmarknadens problem. Om vi ser detta över tid skapade olika riktade subventioner under många års tid en påtaglig ryckighet i bostadsbyggandet. Man satt från byggföretagens sida och väntade på vilken finansiering som skulle vara den absolut lönsammaste med hänsyn till den bostadssubvention som för tillfället erbjöds.
Detta ledde också till Europas högsta byggkostnader – 55 procent över genomsnittet inom EU. Det är ganska mycket, tycker jag. Det beror just på många år med omfattande bostadssubventioner, många regleringar och en låg andel importerat byggmaterial enligt en rapport om europeiskt bostadsbyggande där man har jämfört varför det ser ut på olika sätt i olika länder. Sedan brukar man också lägga till bristande konkurrens. Jag kan nämna att jag träffade tyska bostadspolitiker här i riksdagen senast i går, och jag tror att förhållandena är ganska olika. Vi ligger inte så centralt i Europa, och just när det gäller konkurrensen finns en hel del ytterligare att göra.
Jag vill återknyta till varför det ändå är kommunerna som måste ta ett stort ansvar nu när Alliansen faktiskt har sett till att förändra grundförutsättningarna så att vi ska kunna få en fungerande bostadsmarknad. Att bygga bostäder är ingenting som kan göras isolerat från annat samhällsbyggande. Det har vi sett många exempel på i olika sammanhang, och det har inte varit lyckligt för någon.
Det handlar om att bygga och utveckla samhällen, och det måste kommunerna ha helhetsansvaret för – just av det skälet att de har bostadsförsörjningsansvaret, planmonopolet och ansvaret för de kommunala välfärdsverksamheterna. I många fall har man byggt bostäder utan att bygga ut den kommunala servicen i samma takt. Det har flyttat in barnfamiljer som inte har kunnat sätta barnen i förskola, det har inte funnits skolor på nära håll och det har funnits andra brister i den kommunala servicen. Därför är det så viktigt att kommunerna tar ansvaret och också bygger utifrån de förutsättningar som faktiskt finns och som successivt har införts sedan valet 2006."
Här finns en länk till mitt första anförande och här är en länk till det andra anförandet.
Här finns en länk till WEB-TV.
tisdag 11 oktober 2011
Riksdagsmotioner
I år har jag har skrivit fyra egna motioner och anslutit mig till ytterligare en motion innan den allmänna motionstiden gick ut. Här nedan redovisar jag vilka motioner jag har skrivit. Min avsikt är att senare återkomma med en redovisning av innehållet i varje motion för sig.
Motion 2011/12:K381 av Anti Avsan (M)
Bryt upp riksdagsarvodets inlåsningseffekter
Motion 2011/12:Sk264 av Anti Avsan (M)
Gränsdragningen mellan äkta och oäkta bostadsrättsföreningar
Motion 2011/12:Sk284 av Anti Avsan (M)
Förenklad hantering av mervärdesskatt på lokaler
Motion 2011/12:Sk285 av Anti Avsan (M)
Beskattning av kapitalvinst vid försäljning av permanentbostad
Motion 2011/12:U282 av Jan-Evert Rådhström m.fl. (M)
Nordiska rådet
Motion 2011/12:K381 av Anti Avsan (M)
Bryt upp riksdagsarvodets inlåsningseffekter
Motion 2011/12:Sk264 av Anti Avsan (M)
Gränsdragningen mellan äkta och oäkta bostadsrättsföreningar
Motion 2011/12:Sk284 av Anti Avsan (M)
Förenklad hantering av mervärdesskatt på lokaler
Motion 2011/12:Sk285 av Anti Avsan (M)
Beskattning av kapitalvinst vid försäljning av permanentbostad
Motion 2011/12:U282 av Jan-Evert Rådhström m.fl. (M)
Nordiska rådet
måndag 10 oktober 2011
Narkotikapolitik igen
Grundprincipen "ju mer upprörd man blir på någon annan desto mer sannolikt är det att det handlar om en själv" gäller nog i flera olika sammanhang. När man försöker diskutera ett samhällsproblem som jag har arbetat mycket nära under en lång följd av år och dessutom försöker påvisa de konsekvenser som en verklighetsfrånvänd inställning ger upphov till upprör det helt säkert en och annan som tror sig veta bättre.
Vilka verkningar olika typer av narkotiska preparat har och vilka effekter dessa får på kort och lång sikt har jag en förhållandevis god uppfattning om efter att ha sett missbrukande människor i de flesta situationer. Jag har påträffat barn i "knarkarkvartar" där ingen vare sig har bytt barnens blöjor eller sängkläder. Där skafferiet innehåller sprutor och kanyler i stället för mat. Jag tror att även de som missbrukar själva i någon objektiv mening inte vill leva under sådana förhållanden. Missbrukande föräldrar vet nog säkert - innerst inne - att det egna beteendet egentligen är oacceptabelt, men förträngningsmekanismerna är väl utvecklade och känslorna bedövade av missbruket.
Att människor med statens hjälp ska vara hänvisade till droger, oavsett om det är riktig narkotika eller narkotikaklassade substitutionsläkemedel, är principiellt fel. Ett lättvindigt sådant synsätt innebär att man har gett upp hoppet om enskilda människor.
Med anledning av hur mycket bättre en del personer anser sig veta hur förhållandena egentligen är och hur sambanden ser ut vill jag gärna hänvisa till en kommentar jag har fått här på min blogg med anledning av DN-debattartikeln. Den kommentaren har jag tagit in i sin helhet här nedan. Jag har dock tagit mig friheten att markera i fetstil några viktiga delar i kommentaren.
"Hej Anti ville bara tacka dig för artikeln. Jag har arbetat sedan mitten av åttiotalet med att utveckla tolvstegsbehandling i Sverige genom uppstart av behandlingsprogram, handledning och utbildning.
Tolvstegsbehandling kan bäst beskrivas som livsstilsförändring baserad på omvärdering av den tidigare livsfilosofin.
På denna förändring följer lättnad för själen och en del andlig smärta försvinner.
Man lär sig hantera sina smärtsamma känslor i grupp tillsammans med andra och hämtar kunskap till det inom tolvstegsrörelsen. Det gör drogen överflödig som bedövningsmedel för känslor.
Medicinering mot beroende gör det samma. Den bedövar smärtan. En livsstilsförändring är inte nödvändig som vid övande av tolvstegsprogram. Medicinerna bryter inte den kriminella livsstilen.
Tolvstegsbehandlingen har de senare åren lidit för att andra professionella kräver att patienter får gå i tolvstegsgrupper drogade av läkemedel. Den okunnigheten är pinsam och handlingen kontraproduktiv. Du kan inte lära en människa handskas med känsla som hon har bedövat.
Vi är 92 stycken behandlare och arbetare inom tolvstegsbehandling som sedan 2004 utvecklat en kunskapsbas för en icke konfrontativ tolvstegsbehandling. Vi tror att den icke konfrontativa tolvstegsbehandlingen borde vara ett första alternativ före medicinering.
Vi som arbetar "på golvet" känner oss mycket förbisedda av makthavare och utredare. Vi som skapat resultaten som tolvstegsbehandlingen bygger på är aldrig tillfrågade av utredare. Vi välkomnar därför det sunda förnuftet som Er artikel andas. Den rösten är i harmoni med vår röst.
Vi välkomnar uppmaningen att lära sig av erfarenheten i ett kunskapsläge inom missbrukarvården där de olika professionella hjälpare som finns inte ens kan enas om problemet. De kan inte enas om utseende och natur på det problem de är av statsmakten satta att lösa."
Vilka verkningar olika typer av narkotiska preparat har och vilka effekter dessa får på kort och lång sikt har jag en förhållandevis god uppfattning om efter att ha sett missbrukande människor i de flesta situationer. Jag har påträffat barn i "knarkarkvartar" där ingen vare sig har bytt barnens blöjor eller sängkläder. Där skafferiet innehåller sprutor och kanyler i stället för mat. Jag tror att även de som missbrukar själva i någon objektiv mening inte vill leva under sådana förhållanden. Missbrukande föräldrar vet nog säkert - innerst inne - att det egna beteendet egentligen är oacceptabelt, men förträngningsmekanismerna är väl utvecklade och känslorna bedövade av missbruket.
Att människor med statens hjälp ska vara hänvisade till droger, oavsett om det är riktig narkotika eller narkotikaklassade substitutionsläkemedel, är principiellt fel. Ett lättvindigt sådant synsätt innebär att man har gett upp hoppet om enskilda människor.
Med anledning av hur mycket bättre en del personer anser sig veta hur förhållandena egentligen är och hur sambanden ser ut vill jag gärna hänvisa till en kommentar jag har fått här på min blogg med anledning av DN-debattartikeln. Den kommentaren har jag tagit in i sin helhet här nedan. Jag har dock tagit mig friheten att markera i fetstil några viktiga delar i kommentaren.
"Hej Anti ville bara tacka dig för artikeln. Jag har arbetat sedan mitten av åttiotalet med att utveckla tolvstegsbehandling i Sverige genom uppstart av behandlingsprogram, handledning och utbildning.
Tolvstegsbehandling kan bäst beskrivas som livsstilsförändring baserad på omvärdering av den tidigare livsfilosofin.
På denna förändring följer lättnad för själen och en del andlig smärta försvinner.
Man lär sig hantera sina smärtsamma känslor i grupp tillsammans med andra och hämtar kunskap till det inom tolvstegsrörelsen. Det gör drogen överflödig som bedövningsmedel för känslor.
Medicinering mot beroende gör det samma. Den bedövar smärtan. En livsstilsförändring är inte nödvändig som vid övande av tolvstegsprogram. Medicinerna bryter inte den kriminella livsstilen.
Tolvstegsbehandlingen har de senare åren lidit för att andra professionella kräver att patienter får gå i tolvstegsgrupper drogade av läkemedel. Den okunnigheten är pinsam och handlingen kontraproduktiv. Du kan inte lära en människa handskas med känsla som hon har bedövat.
Vi är 92 stycken behandlare och arbetare inom tolvstegsbehandling som sedan 2004 utvecklat en kunskapsbas för en icke konfrontativ tolvstegsbehandling. Vi tror att den icke konfrontativa tolvstegsbehandlingen borde vara ett första alternativ före medicinering.
Vi som arbetar "på golvet" känner oss mycket förbisedda av makthavare och utredare. Vi som skapat resultaten som tolvstegsbehandlingen bygger på är aldrig tillfrågade av utredare. Vi välkomnar därför det sunda förnuftet som Er artikel andas. Den rösten är i harmoni med vår röst.
Vi välkomnar uppmaningen att lära sig av erfarenheten i ett kunskapsläge inom missbrukarvården där de olika professionella hjälpare som finns inte ens kan enas om problemet. De kan inte enas om utseende och natur på det problem de är av statsmakten satta att lösa."
söndag 9 oktober 2011
Narkotikapolitik på DN-debatt
I dag finns en artikel intagen på DN-debatt som min riksdagskollega Isabella Jernbeck och jag har skrivit. Artikeln har rubriken ”Läkemedel mot missbruk tar över den illegala marknaden”. Vi har reagerat mot den liberalisering som håller på att ske av svensk narkotikapolitik och pekar på en del problem som följer av så kallad substitutionsbehandling med subutex.
Ingressen lyder på följande sätt: "Misstagen från 1960- och 1970-talen – då det bedrevs projekt med legal förskrivning av narkotika – är på väg att upprepas. Vi ser i dag en utvidgning av behandlingar där det narkotikaklassade läkemedlet subutex skrivs ut av läkare mot missbruk. Resultatet har bland annat blivit en mycket stor nyrekrytering av unga missbrukare. Narkotikaklassade läkemedel är inte rätt väg att gå för att hjälpa missbrukare till ett värdigt och drogfritt liv."
Utgångspunkten från ett mänskligt perspektiv är att enskilda människor måste kunna motiveras, få incitament och hjälp med att lämna narkotikamissbruk, att kunna leva fullvärdiga drogfria liv. Vi stänger inte dörren helt för substitutionsbehandlingar, men detta måste i så fall vara i princip den enda lösning som återstår. Att lättvändigt göra människor till missbrukare av statligt knark är en enkel lösning som skapar följdproblem. Dessutom kan man säga att om detta ska vara huvudlinjen har man gett upp hoppet om varje enskild människa och intagit ett perspektiv som är mer systemorienterat än humant.
Jag har skrivit om narkotikapolitik några gånger tidigare här på bloggen. Här finns en länk till ett inlägg med rubriken: Är den restriktiva narkotikapolitiken hotad? Här finns en länk till ett inlägg om att statligt knark också är knark. Här finns ytterligare en länk till en fortsättning på samma tema och här finns en länk till ett inlägg om sprutbyten.
Här finns länken till dagens artikel på DN-debatt.
Ingressen lyder på följande sätt: "Misstagen från 1960- och 1970-talen – då det bedrevs projekt med legal förskrivning av narkotika – är på väg att upprepas. Vi ser i dag en utvidgning av behandlingar där det narkotikaklassade läkemedlet subutex skrivs ut av läkare mot missbruk. Resultatet har bland annat blivit en mycket stor nyrekrytering av unga missbrukare. Narkotikaklassade läkemedel är inte rätt väg att gå för att hjälpa missbrukare till ett värdigt och drogfritt liv."
Utgångspunkten från ett mänskligt perspektiv är att enskilda människor måste kunna motiveras, få incitament och hjälp med att lämna narkotikamissbruk, att kunna leva fullvärdiga drogfria liv. Vi stänger inte dörren helt för substitutionsbehandlingar, men detta måste i så fall vara i princip den enda lösning som återstår. Att lättvändigt göra människor till missbrukare av statligt knark är en enkel lösning som skapar följdproblem. Dessutom kan man säga att om detta ska vara huvudlinjen har man gett upp hoppet om varje enskild människa och intagit ett perspektiv som är mer systemorienterat än humant.
Jag har skrivit om narkotikapolitik några gånger tidigare här på bloggen. Här finns en länk till ett inlägg med rubriken: Är den restriktiva narkotikapolitiken hotad? Här finns en länk till ett inlägg om att statligt knark också är knark. Här finns ytterligare en länk till en fortsättning på samma tema och här finns en länk till ett inlägg om sprutbyten.
Här finns länken till dagens artikel på DN-debatt.
lördag 8 oktober 2011
Juholt(S) bostadssubvention
Håkan Juholt och Socialdemokraterna är mot bättre vetande – Sveriges Byggindustrier, Fastighetsägarna Sverige, en hel byggbransch och ett stort antal bostadspolitiska bedömare – varma förespråkare av bostadssubventioner. Det anmärkningsvärda är dock att Juholt visar sig vara så till den milda grad för subventioner att han inte har dragit sig för att ge sig själv och sin familj en bostadssubvention. Detta trots att han tveklöst inte har varit i behov av subventionen för att kunna få någonstans att bo och trots att den inte har skapat en enda ny bostad. I sistnämnda avseende är den jämförlig med Socialdemokraternas bostadspolitiska subventionsförslag.
I Sverige har vi 55 % högre byggkostnader än genomsnittet i Europa. Är det då bra eller dåligt att byggbolag ska få pengar rätt ner i sina ”fickor”? Ökar bostadssubventioner byggbolagens vilja att genom konkurrens få ned sina kostnader? Svaret är tveklöst nej om det inte är så att man lever i annan värld.
Subventionstänkandet är något som dröjer sig kvar efter en tid då vi hade statlig hyresreglering, särskilda skatteregler för underkapitaliserade kommunala bostadsföretag och andra lösningar som kunde fungera partiellt i en trögrörlig värld.
Socialdemokraterna är förvisso i grunden ett trögrörligt politiskt parti. Den ”gråsosse” från de innersta leden som tycker att allt var bättre förr har helt uppenbart gett upp hoppet om framtiden. Den typen av människor finns helt säkert i alla partier, även i Moderaterna, men frågan är vilket genomslag dessa ska få i partipolitiken. Jag kan inte frigöra mig från tanken att Håkan Juholt är dessa människors främst hopp, ett hopp som inte handlar om framtiden utan om dåtiden, den tiden som är passerad utan att vi någonsin ska kunna vända tillbaka dit utom i vår föreställningsvärld.
Just i detta fall hade det dock kunnat vara en räddning för Håkan Juholt om han hade kunnat återvända till 2009 om man ska tro Aftonbladet. Där står det följande:
”Uppgifter till Aftonbladet gör gällande att Håkan Juholt varnades om sina regelvidriga ersättningar redan under våren 2009. Då var Juholt tillförordnad partisekreterare och en form av internrevision skedde när han skulle lämna posten till förmån för Ibrahim Baylan. Aftonbladet erfar, att det var i samband med att Håkan Juholts fallskärm efter tjänsten skulle fastställas, som partitjänstemän upptäckte att han tog ut full ersättning för sin bostad trots att han delade den med sin sambo.”
Bostadssubventioner är lika fel oavsett om de hamnar i byggbolagens eller Håkan Juholts fickor.
DN, SvD, Expressen, Aftonbladet
I Sverige har vi 55 % högre byggkostnader än genomsnittet i Europa. Är det då bra eller dåligt att byggbolag ska få pengar rätt ner i sina ”fickor”? Ökar bostadssubventioner byggbolagens vilja att genom konkurrens få ned sina kostnader? Svaret är tveklöst nej om det inte är så att man lever i annan värld.
Subventionstänkandet är något som dröjer sig kvar efter en tid då vi hade statlig hyresreglering, särskilda skatteregler för underkapitaliserade kommunala bostadsföretag och andra lösningar som kunde fungera partiellt i en trögrörlig värld.
Socialdemokraterna är förvisso i grunden ett trögrörligt politiskt parti. Den ”gråsosse” från de innersta leden som tycker att allt var bättre förr har helt uppenbart gett upp hoppet om framtiden. Den typen av människor finns helt säkert i alla partier, även i Moderaterna, men frågan är vilket genomslag dessa ska få i partipolitiken. Jag kan inte frigöra mig från tanken att Håkan Juholt är dessa människors främst hopp, ett hopp som inte handlar om framtiden utan om dåtiden, den tiden som är passerad utan att vi någonsin ska kunna vända tillbaka dit utom i vår föreställningsvärld.
Just i detta fall hade det dock kunnat vara en räddning för Håkan Juholt om han hade kunnat återvända till 2009 om man ska tro Aftonbladet. Där står det följande:
”Uppgifter till Aftonbladet gör gällande att Håkan Juholt varnades om sina regelvidriga ersättningar redan under våren 2009. Då var Juholt tillförordnad partisekreterare och en form av internrevision skedde när han skulle lämna posten till förmån för Ibrahim Baylan. Aftonbladet erfar, att det var i samband med att Håkan Juholts fallskärm efter tjänsten skulle fastställas, som partitjänstemän upptäckte att han tog ut full ersättning för sin bostad trots att han delade den med sin sambo.”
Bostadssubventioner är lika fel oavsett om de hamnar i byggbolagens eller Håkan Juholts fickor.
DN, SvD, Expressen, Aftonbladet
tisdag 4 oktober 2011
Orörd natur i en storstadsnära kommun
I det senaste numret av Miljömoderaternas nyhetsbrev skriver jag om mitt natur- och miljöintresse och hur detta har påverkat vår politik i Huddinge. Jag har varit ordförande för Moderaterna i Huddinge sedan år 2000 och sedan dess har vi mer eller mindre systematiskt strävat efter att denna typ av frågor ska få större genomslag i politiken. Här nedan finns den aktuella artikeln intagen i sin helhet.
"Som aktiv moderat sedan mitten av 1980-talet störde jag mig tidigare ofta på den bristande förståelsen för olika miljöfrågor och oförmågan att ta tydlig ställning i sådana frågor. Jag har för egen del hela tiden arbetat för att miljöaspekter ska få ett mycket större genomslag i vår politik. Det känns därför glädjande att vi nu har kommit en bit på väg.
När någon partikollega tidigare påpekade att människor alltid måste gå före grodor – i en ofta konstruerad konflikt – brukade jag framhålla att jag för egen del var för mångfald även i naturen. Förekomsten av sällsynta arter är för övrigt ofta tecken på att ekosystem fungerar. Jag inspirerades också av Gösta Bohmans engagemang för naturen och hans krönikor i Svenska Dagbladet, som förutom Stockholms skärgård och Sundskär faktiskt även handlade om numera skyddad natur i Huddinge kommun där nattliga orienteringar och höga naturvärden i Hanveden (ett större orört skogsområde) skildrades.
För ganska många år sedan insåg vi att orörd natur med tiden skulle bli alltmer värdefull i en kommun som Huddinge, vilken till största delen gränsar till Stockholm och som har länets näst största befolkning efter Stockholms stad. Insikten om värdet av orörd natur ser vi nu att andra moderatstyrda kommuner runt omkring oss också börjar framhålla som ett viktigt värde.
Redan för många år sedan redovisade vi i vårt lokala handlingsprogram att ingrepp i orörd natur är oåterkalleliga vilket kräver mycket större restriktivitet jämfört med vad vi ansett tidigare. Grundinställningen ändrades också till att lyssna på miljövännernas argument och att inte bara avfärda dem – så som alltid skett tidigare. Detta har utvecklats till att vi har varit pådrivande när det gäller att inrätta naturreservat. Vi har också gått till val på att inrätta nya naturreservat, att arbeta med balanseringsprincipen i all samhällsplanering (numera kallat ekologisk kompensation) och beslutat om Sveriges första kommunala biotopskyddsområde.
Vi har ett högt exploateringstryck i Huddinge. Som kontrast mot miljöambitionerna kan nämnas bland annat att Sveriges i särklass största externhandelsområde (Kungens kurva) ligger i Huddinge kommun. För närvarande är dock omkring 33 procent av kommunens yta skyddad som naturreservat och exploateringen koncentreras till kollektivtrafiknära lägen där det i första hand sker förtätning genom att bebyggelsen blir mer stadslik.
Vartefter vi har lyft fram miljöfrågorna har stödet för Moderaterna ökat. Vi har nått en god marginal mot Socialdemokraterna och i det senaste valet var vi en av de tre kommuner i Stockholms län där vi gick mest framåt som parti. Samtidigt kan påpekas att Miljöpartiet inte nådde några nya framgångar i Huddinge. Redan inför valet 2006 påpekade företrädare för Naturskyddsföreningen att vi var det parti som hade bäst miljöpolitik i Huddinge.
Efter genomförda undersökningar vet vi att vår ambition att bevara orörd natur har ökat kommunens attraktionskraft. Orörd natur lyfts fram av olika bostadsföretag som ett viktigt värde vid försäljning och uthyrning av bostäder. I en medborgarundersökning framkom att det mest positiva man förknippar med Huddinge är natur.
I Huddinge finns exempelvis karg höglänt hällmarkstallskog, myrar med hjortron, orrspel, aggressiva tjädertuppar och åtminstone en naturlig stam med bäckröding. Antalet rödlistade arter uppgår till 175.
Anti Avsan
Riksdagsledamot (ansvarig för bostadspolitiska frågor), ledamot i kommunstyrelsen och kommunfullmäktige i Huddinge, styrelseordförande i Huge Fastigheter AB"
"Som aktiv moderat sedan mitten av 1980-talet störde jag mig tidigare ofta på den bristande förståelsen för olika miljöfrågor och oförmågan att ta tydlig ställning i sådana frågor. Jag har för egen del hela tiden arbetat för att miljöaspekter ska få ett mycket större genomslag i vår politik. Det känns därför glädjande att vi nu har kommit en bit på väg.
När någon partikollega tidigare påpekade att människor alltid måste gå före grodor – i en ofta konstruerad konflikt – brukade jag framhålla att jag för egen del var för mångfald även i naturen. Förekomsten av sällsynta arter är för övrigt ofta tecken på att ekosystem fungerar. Jag inspirerades också av Gösta Bohmans engagemang för naturen och hans krönikor i Svenska Dagbladet, som förutom Stockholms skärgård och Sundskär faktiskt även handlade om numera skyddad natur i Huddinge kommun där nattliga orienteringar och höga naturvärden i Hanveden (ett större orört skogsområde) skildrades.
För ganska många år sedan insåg vi att orörd natur med tiden skulle bli alltmer värdefull i en kommun som Huddinge, vilken till största delen gränsar till Stockholm och som har länets näst största befolkning efter Stockholms stad. Insikten om värdet av orörd natur ser vi nu att andra moderatstyrda kommuner runt omkring oss också börjar framhålla som ett viktigt värde.
Redan för många år sedan redovisade vi i vårt lokala handlingsprogram att ingrepp i orörd natur är oåterkalleliga vilket kräver mycket större restriktivitet jämfört med vad vi ansett tidigare. Grundinställningen ändrades också till att lyssna på miljövännernas argument och att inte bara avfärda dem – så som alltid skett tidigare. Detta har utvecklats till att vi har varit pådrivande när det gäller att inrätta naturreservat. Vi har också gått till val på att inrätta nya naturreservat, att arbeta med balanseringsprincipen i all samhällsplanering (numera kallat ekologisk kompensation) och beslutat om Sveriges första kommunala biotopskyddsområde.
Vi har ett högt exploateringstryck i Huddinge. Som kontrast mot miljöambitionerna kan nämnas bland annat att Sveriges i särklass största externhandelsområde (Kungens kurva) ligger i Huddinge kommun. För närvarande är dock omkring 33 procent av kommunens yta skyddad som naturreservat och exploateringen koncentreras till kollektivtrafiknära lägen där det i första hand sker förtätning genom att bebyggelsen blir mer stadslik.
Vartefter vi har lyft fram miljöfrågorna har stödet för Moderaterna ökat. Vi har nått en god marginal mot Socialdemokraterna och i det senaste valet var vi en av de tre kommuner i Stockholms län där vi gick mest framåt som parti. Samtidigt kan påpekas att Miljöpartiet inte nådde några nya framgångar i Huddinge. Redan inför valet 2006 påpekade företrädare för Naturskyddsföreningen att vi var det parti som hade bäst miljöpolitik i Huddinge.
Efter genomförda undersökningar vet vi att vår ambition att bevara orörd natur har ökat kommunens attraktionskraft. Orörd natur lyfts fram av olika bostadsföretag som ett viktigt värde vid försäljning och uthyrning av bostäder. I en medborgarundersökning framkom att det mest positiva man förknippar med Huddinge är natur.
I Huddinge finns exempelvis karg höglänt hällmarkstallskog, myrar med hjortron, orrspel, aggressiva tjädertuppar och åtminstone en naturlig stam med bäckröding. Antalet rödlistade arter uppgår till 175.
Anti Avsan
Riksdagsledamot (ansvarig för bostadspolitiska frågor), ledamot i kommunstyrelsen och kommunfullmäktige i Huddinge, styrelseordförande i Huge Fastigheter AB"
måndag 3 oktober 2011
Krakow, Polen och "ledamotens tekniska utrustning"
Jag befinner mig i Krakow i Polen sedan sent i lördags för att delta i en konferens om den inre marknaden som anordnats av det polska ordförandeskapet. Enligt taxichauffören som körde mig från flygplatsen till hotellet är Krakow "världens vackraste stad". Jag håller i och för sig inte med om det, men kan bekräfta att det finns mycket i staden som är både storslaget och vackert.
Jag har återigen funderat på vilka värden i en stad som gör den trivsam och skapar en trevlig, levande och intressant atmosfär. Sådana frågor har jag haft anledning att fundera på många gånger under den senaste tiden inom ramen för partiets storstadspolitikutvecklingsgrupp, som så här långt i princip bara har inventerat problem och gjort ett antal nedslag i den så kallade verkligheten.
Några givna komponenter i en trivsam stad är närheten till vatten, parker och grönområden, tät stadsmiljö med många restauranger och kaféer, öppna torg, vackra (ofta historiskt intressanta) byggnader, uteliv med många uteserveringar och människor, som förhoppningsvis är glada och vänliga. Människorna i Krakow utgör inte något problem och möjligen är det så att i trivsamma städer blir människor glada och vänliga.
Jag har tidigare - här på bloggen - skrivit om "ledamotens tekninska utrustning" på grund av ett starkt missnöje med den dåvarande tjänstemobiltelefonen. Den senaste mobiltelefonen - en Iphone4 - har jag varit mycket nöjd med fram till i går kväll då den plötsligt visade sig vara helt död. Det har inte gått att väcka liv i den och jag undrar vad det kan bero på.
Under förra veckan bytte jag både stationär och bärbar dator vilket ledde till problem med överföringen av filer. Detta är inte helt löst ännu. Som pricken över i fick jag för första gången också utrymma från hotellet i natt - som det visade sig senare - på grund av ett falskt larm. Det komiska var dock att det verkade inte gå att stänga av det ljudliga larmet som upprepade samma signal gång på gång följt av distinkta fraser först på polska, sedan på tyska och på engelska om att utrymning måste ske. Detta pågick under nästan 30 minuter trots att hotellet är nästan helt nybyggt. Inte kan väl orsaken ha varit byggfel!?
Jag har återigen funderat på vilka värden i en stad som gör den trivsam och skapar en trevlig, levande och intressant atmosfär. Sådana frågor har jag haft anledning att fundera på många gånger under den senaste tiden inom ramen för partiets storstadspolitikutvecklingsgrupp, som så här långt i princip bara har inventerat problem och gjort ett antal nedslag i den så kallade verkligheten.
Några givna komponenter i en trivsam stad är närheten till vatten, parker och grönområden, tät stadsmiljö med många restauranger och kaféer, öppna torg, vackra (ofta historiskt intressanta) byggnader, uteliv med många uteserveringar och människor, som förhoppningsvis är glada och vänliga. Människorna i Krakow utgör inte något problem och möjligen är det så att i trivsamma städer blir människor glada och vänliga.
Jag har tidigare - här på bloggen - skrivit om "ledamotens tekninska utrustning" på grund av ett starkt missnöje med den dåvarande tjänstemobiltelefonen. Den senaste mobiltelefonen - en Iphone4 - har jag varit mycket nöjd med fram till i går kväll då den plötsligt visade sig vara helt död. Det har inte gått att väcka liv i den och jag undrar vad det kan bero på.
Under förra veckan bytte jag både stationär och bärbar dator vilket ledde till problem med överföringen av filer. Detta är inte helt löst ännu. Som pricken över i fick jag för första gången också utrymma från hotellet i natt - som det visade sig senare - på grund av ett falskt larm. Det komiska var dock att det verkade inte gå att stänga av det ljudliga larmet som upprepade samma signal gång på gång följt av distinkta fraser först på polska, sedan på tyska och på engelska om att utrymning måste ske. Detta pågick under nästan 30 minuter trots att hotellet är nästan helt nybyggt. Inte kan väl orsaken ha varit byggfel!?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
