onsdag 9 mars 2011

Polisiära dilemman (1)

Den 22 februari skrev jag här på bloggen om polisiär (in)effektivitet. Jag fick synpunkter från en anonym poliskommissarie som bland annat framhöll att jag inte nämnde någonting helt avgörande; nämligen "hur den övergripande politiska inriktningen för Polisen och styrningen från RPS (genom tämligen direkt detaljstyrning i regleringsbrevet) påverkar både personalen, resultatet och utfallet". Innebörden var också att det inom polisen är ett alldeles för stort fokus på lätt mätbara mål (antalet tagna alkoholutandningsprov, antalet utfärdade ordningsförelägganden, och tidigare mycket ofta också parkeringsanmärkningar - mina kommentarer).

Styrningen har säkert sett olika ut över tiden men den har nog alltid haft mer eller mindre detaljkaraktär. Den interna styrningen inom polisen har möjligen varit mer bristfällig än den politiska styrningen. Den har emellanåt också haft drag av komik över sig. På den tiden då Björn Eriksson var rikspolischef fylldes personalrestaurangen i kvarteret Kronoberg med matbrickor med allehanda slagordsmässiga texter. Poliser skämtade om detta och ifrågasatte vilken rättslig status texten på brickorna hade. Var det föreskrifter eller kanske allmänna råd från Rikspolisstyrelsen?

Ett tydligt exempel på meningslös detaljstyrning var en större kommendering i city där kommenderingschefen gav en enda övergripande order: "Polismännen ska vara iförda koppel och batong" precis som om någon på den tiden inte skulle ha varit det. Dessutom var ju detta redan föreskrivet i FAP (föreskrifter och anvisningar för polisväsendet).

Under 1980-talet fanns det så kallade "långvägare" bland polischeferna. Personer som hade fått dispens från det krav på juris kandidatexamen som på den tiden föreskrevs i polisförordningen för anställda i polischefskarriären. Kanske framförallt dessa "långvägare" hade ofta drag av att vilja detaljstyra verksamheten och utgick då från sina egna många gånger bristfälliga erfarenheter från olika situationer. Att förutsättningar hade ändrats genom samhällsutvecklingen beaktades inte alltid utan den erfarenhet som - trots allt - fanns utgick från förhållanden som inte längre var relevanta. Efter att jag hade bytt karriär och blivit domare hade jag återkommande till uppgift att ansvara för Stockholms tingsrätts remissyttranden avseende utredningar som gällde polisen. Ett antal polishändelser blev föremål för utredning och en samlad utredning behandlade också ett antal olika händelser som hade gått snett och där avsikten var att dra övergripande slutsatser gällande strukturella problem inom polisen. Vad som slog mig var att där olika insatser hade gått snett saknade kommenderingscheferna (polischefer) ofta juridisk kompetens och deras felbedömningar drabbade kanske inte dem själva i första hand utan polismän som utförde arbetet på fältet.

Det kan aldrig vara fel att tänka själv men samtidigt är det inte så lätt i en hierarkisk organisation. Svagare individer tenderar att inte kunna stå emot och vill inte ifrågasätta felaktiga beslut från överordnade på samma sätt som personer som tycker att det är viktigare att kunna se sig själv i spegeln och tycka att man gjorde rätt även om det innebar att man blev impopulär hos vissa och inte ansågs kunna "samarbeta".

Huvudprincipen i polisorganisationen var att det är viktigare vem som säger vad än vad som sägs. Tvärtemot vad som gäller i den akademiska världen och även i en domstol. Den unga tingsfiskal som står för sin uppfattning och kan underbygga den med goda juridska argument anses som duktig. En polis med motsvarande egenskaper ansågs i stället ofta vara ett problem för överordnade.

Målstyrning brukar fungera bättre än detaljstyrning, men ... det har nog alltid funnits en rädsla inom polisen för att sätta upp mål för så kallade "tyngre brottskategorier". Exempelvis hur många personer som ska gripas för olika typer av brott. Ett dilemma är att den kända brottsligheten ökar statistiskt om polisen är effektiv (mörkertalet vet vi inte så mycket om). Statistiskt sett borde också fler poliser leda till att brottsligheten ökar, åtminstone vissa kategorier av brott och under förutsättning att poliserna faktiskt arbetar. I vart fall så länge det handlar om repressivt arbete som också kan vara och är i allra högsta grad förebyggande. Det som borde vara mer intressant är uppklarningsprocenten. Till frågor om förhållandet mellan repressivt arbete och förebyggande arbete återkommer jag till vid ett senare tillfälle.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar