Sjöfylleri

Rattfylleriutredningen har under början av 2006 lämnat ett delbetänkande som innehåller förslag om utökad kriminalisering av sjöfylleri. Förslaget innebär att promillegränsen för sjöfylleri sänks till 0,2 och att sjötrafik därmed jämställs med vägtrafik. Jag har skrivit en artikel om detta i tidningen Vi båtägare nr 6 2007. Artikeln finns inte på nätet i men jag återger den nedan i dess helhet.

Kan sjötrafik jämställas med vägtrafik?
Inför den kommande båtsäsongen är frågan om utökad bestraffning av sjöfylleri åter aktuell. Var gränserna för straffbart sjöfylleri ska dras har varit föremål för ett antal utredningar. Den senaste utredningen (Rattfylleriutredningen, SOU 2006:12) lämnade ett delbetänkande i januari 2006. Utredningen föreslår att sjöfylleri ska jämställas med rattfylleri och att gränsen för straffbart sjöfylleri ska gå vid 0,2 promille alkohol i blodet.

Säkerheten i sjötrafiken måste vara hög. Alla båtägare och båtförare måste kunna känna att den egna säkerheten till sjöss inte hotas av andras bristande omdöme och bristande ansvarstagande. Frågan om utökad kriminalisering av sjöfylleri uppmärksammas efter varje allvarligare sjöolycka där alkohol funnits med i bilden. Vid sådana olyckstillfällen har det ofta handlat om alkoholpåverkade personer som har framfört snabba motorbåtar, nästan undantagslöst i kombination med bristande sjövana, dåligt sjömanskap och dåligt omdöme.

Ingen kan nog invända mot att sjötrafiken i ett antal avseenden har ändrat karaktär genom åren. Andelen fritidsbåtar har ökat och sjötrafikens intensitet har ökat, särskilt i vissa farleder och på vissa platser och rent generellt i vissa skärgårdsområden.

Att sjötrafik inte går att jämställa med vägtrafik har påpekats många gånger. I december 1998 lämnade den dåvarande regeringen en proposition till riksdagen som gällde drograttfylleri och sjöfylleri. Utredningen som föregick propositionen avvisade möjligheten att med en promillegräns bestämma vad som skall bestraffas som sjöfylleri som inte utgör grovt brott. I propositionen påpekades att sjötrafiken skiljer sig från vägtrafiken på många sätt. Dels omfattar sjötrafiken fartyg av vitt skilda slag, alltifrån roddbåtar till oceangående skepp, dels varierar förhållandena kraftigt mellan exempelvis insjöar och mindre vattendrag i jämförelse med trafikerade farleder och öppna hav. Vidare framhölls komplikationen att många båtar används för rekreation och utgör bostäder under kortare eller längre tider.

I 2001-års sjöfylleriutredning påpekades att man från samhälleliga utgångspunkter i och för sig knappast kan ha några invändningar mot att en sjöfarande som ankrat upp för kvällen intar någon form av alkoholhaltiga drycker i samband med en middag. Om väderleksförhållandena då oförutsätt ändras kan det bli nödvändigt att flytta fartyget och det är inte säkert att ett sådant handlande kommer att omfattas av brottsbalkens bestämmelser om nöd. Samtidigt var det enligt utredningen klart att i många sådana fall borde straffansvar inte kunna komma i fråga. Merparten av de förslag som 2001-års utredning lämnade mötte så allvarlig kritik från remissinstanserna att den dåvarande socialdemokratiska regeringen valde att inte gå vidare med lagstiftning.

Rattfylleriutredningen föreslår att den som färdas i en båt som är kortare än sju meter och som har en maxfart som understiger sju knop ska undantas från den föreslagna promillegränsen. Om det behövs ska provkörning av båten ske. Vidare faller alla omförtöjningsfall på grund av ändrade väderförhållanden inom det straffbara området. Vill någon undgå ansvar i en sådan situation måste han eller hon kunna åberopa brottsbalkens nödregler.

Jag anser att förutsättningarna i sak inte har ändrats på något avgörande sätt sedan 2001. I dag finns en promillegräns som ska beaktas såsom en omständighet vid grovt sjöfylleri. Den gränsen ligger på 1,0 promille alkohol i blodet och har inte någon självständig betydelse som vid rattfylleri. Att gå därifrån till en gräns på 0,2 promille – som i sig skulle vara tillräckligt för att kunna fällas till ansvar för sjöfylleri – är ett väl långt steg.

Anti Avsan, riksdagsledamot (m)

Fotbollshuliganer - ett problem för polisen

Igår besökte jag polismyndigheten i Stockholms län och supporterpolisen för att få ta del av deras synpunkter på problematiken kring huliganvåld. Sådant våld förekommer ofta i form av rena slagfältsdrabbningar mellan olika supportergrupper framförallt i samband med derbymatcher i Stockholm.

Det var ett givande möte med kärnfulla presentationer. Ett antal tänkbara förbättringsområden diskuterades där förändringar i lagstiftningen sades kunna utgöra bra hjälpmedel för polisen i framtiden. Något oroväckande var att man från polisens sida hade noterat en ökande förekomst av narkotika i supportergrupperna och en viss breddning av rekryteringsbasen. Min slutsats av detta med rekryteringsbasen är att supportergrupperna numera drar till sig ett större antal personer som i första hand är intresserade av att utöva våld. Detta till skillnad mot vad som var fallet tidigare då fotbollsintresset kom i första hand och intresset att utöva våld i andra hand.

Bevisning och rättssäkerhet i sexualbrottmål

Rättssäkerhet är någonting som är viktigt för varje människa och helt centralt i en rättsstat. Möjligheten till en korrekt, rättvis och tillräckligt omfattande bedömning måste tillförsäkras varje männiksa alldeles oavsett vilken roll han eller hon intar. Det är också av stor betydelse att personer som har begått brott döms och att oskyldiga inte blir dömda. Detta ställer krav på kvalitén i domstolarnas dömande verksamhet.

En typ av brott där det ofta föreligger bevissvårigheter är sexualbrottmål. I sådana mål är det många gånger av helt avgörande betydelse att det finns tillräckligt med tid för analys av bevisningen och tillräckligt med tid för eftertanke innan dom meddelas. Detta innebär i sin tur att domstolar måste ha tillräckliga resurser för att kunna utföra sitt arbete på ett rimligt sätt. Detta är frågor som - med tanke på min bakgrund som domare - engagerar mig starkt och som jag diskuterar i en krönika på Politikerbloggen.

Besök hos Roslagsglas AB i Åkersberga

Under måndagen besökte jag företaget Roslagsglas AB i Åkersberga. Roslagsglas fick under förra året utmärkelsen årets företag inom sin bransch. Företaget bedriver en mycket bred verksamhet med allt från glasmästeri, renovering av fönster, grossistverksamhet och viss egen produktion av isolerglas. Man har även en bilglasverkstad och möjligheter att med med egen båt utföra arbeten ute i skärgården. Verksamheten bedrivs förutom i Åkersberga även i Norrtälje.

Jag träffade företagets samtliga tre delägare som berättade om sin verksamhet och sin syn på företagande. Det var ett intressant besök där jag också ställde frågan: Vilka är de viktigaste ändringarna som behöver göras för att underlätta för mindre och medelstora företag att utvecklas? Svaret blev inte helt oväntat att man upplevde arbetsgivarens rehabiliteringsansvar för sina anställda som klart betungande. Ett annat närliggande och möjligen mer aktuellt problem var att det inte framstår som rimligt att arbetsgivare får stå för en inte oväsentlig del av sina anställdas sjukkostnader om exempelvis en skada har uppkommit under idrottsutövning eller i något annat sammanhang som över huvud taget inte har med anställningen att göra. Dessa regler innebär för Roslagsglas vidkommande att man känner att man måste vara försiktig när man funderar på att anställa personer som sysslar med olika typer av sport och idrott där det förekommer skaderisker.